24-boxar no more

Ritsch, ratsch.
Ljudet av kartong som slits i stycken får mig att vakna till ur slummern på soffan. Yrvaket tittar jag mig omkring. Söker med blicken efter det olycksbådande ljudet.
Och mycket riktigt. Där sitter han. G, och sliter sönder omslagen till Elins 24-boxar.
Lugnt och metodiskt, som en maskin som är programmerad att destruera.
Jag flyger upp ur soffan. Från sömndrucken till plötslig klarhet. Ryter i: "Vaaaaaad göööör duuuu. Ajabajaaaa. Nu blir mamma jääääätteleeeeeeedsen".
Han tittar på mig. Ler.
Ritsch, ratsch. Ritsch, ratsch.
Där sitter han, G två år, i all sin prakt och fortsätter riva. För att vrida om kniven lite extra knöcklar han till smulorna nonchalant med händerna.
Hela tiden tittar han på mig. Djävulskapet lyser i ögonen.
Han fortsätter le.
En utmaning, tänker jag, och kopplar på min strängaste blick.
Han stannar upp. Tittar mig i ögonen.
Och börjar skratta. Där sitter han på golvet och skrattar. Förnedringen är total. Jag är nedgjord av min tvåårige son.
Jag rusar ut i köket spelar arg. Eller spelar och spelar, jag är arg. Tänker: "han måste fatta att jag menar allvar".
Går in i vardagsrummet igen, säger igen hur ledsen mamma kommer bli. Försöker straffa honom med skuld.
Men egentligen är det min skuld, för att jag somnade på soffa och lät honom röja fritt. Och det vet jag, innerst inne nånstans. Men försöker ändå få honom att fatta att han just rivit sönder tusenlappar, bara så där.
Men han tittar på mig helt oförstående. I hans värld har han ju bara rivit sönder lite papper.
Jag blir varm inombords. Tittar på den lille människan. Helt oförstörd och oskyldig står han där, lever sitt liv här och nu. Helt ovetande om pengar och dess värde. Om plikt och åtaganden. Agerar på impuls och följer sitt hjärta. Utforskar världen och dess möjligheter utan att bekymra sig för "problemen".
Han är lycklig, och tycker det är kul att det står en sur gubbe och skäller på honom.
Han inspirerar.
Man kanske borde börja riva lite mer papper?

Barbastark

G kryper upp i sin nya säng. I ena handen håller han nappflaskan, i andra en bok. Han slår lite mot kudden och vill att jag ska lägga mig bredvid honom. Sedan borrar han in sig i min famn och säger: "pappa läsa den boken" och pekar på Barbapappa.
Ok, säger jag. Men bara en gång, för sen ska du sova.
Han ler och nickar.
Jag läser och hans ögon sveper sida upp och sida ner. Koncentrationen är total. I bland avbryter han mig, pekar på något och berättar vad bilden föreställer. Tillexempel är jag Barbastark och Elin Barbafin. I hans värld alltså. Vilket är bra. För det är ju så det är.
När boken är slut lägger jag mig på sidan och blundar. Han klappar mig på kinden. "Pappa", säger han med jämna mellanrum.
Plötsligt hörs en jäspning. Hans andhämtning blir allt tyngre. Sen kommer en jäsp till. Han stänger ögonen, klappar lite på min kind och somnar in.
Jag tittar på den fantastiska lilla människa vi skapat, jag och Elin. Han är så fulländad på alla sätt det går. Min son, snart två år ligger bredvid och klappar mig på kinden. jag är hans beskyddare, hans Barbastark. Jag fylls av en värme. Den börjar i bröstet och sprids ut i hela kroppen och slutar med ett leende. Jag tänker att det inte finns något jag inte skulle göra för den här personen, min egen avbild. Skulle utan tvekan ge mitt liv om det så krävdes.
Han drömmer, jag undrar om vad.
Sen reser jag mig sakta, sakta. Stannar till i mina rörelser då och då för att låta ljuden sjunka in. Insomningen är den absolut känsligaste fasen och det räcker med lite prassel för att han ska öppna ögonen, le och utbrista: Pappa!
Jag smyger ut ur rummet, stänger till dörren.
Han sover, är trygg och laddar för en ny dag. En till dag som hans mamma och pappa gör allt de bara kan för att göra den till hans bästa.

Sommarkoma

Har varit dålig på att blogga de senaste dagarna. Jag vet. Men sedan sommaren kom har jag varit fullt upptagen med att ta in alla nya intryck.
Lovar att dela med mig så fort jag bearbetat dem. Eller nej, jag lovar inte. Jag SKA FÖRSÖKA dela med mig NÄR/OM jag får lust.

I-landsproblem

I går satte jag upp en hatthylla. Vad är dagens projekt?
Hmmm.
Ska klura lite på det medan jag äter en påse chips framför nåt skitprogram på TV.
Jag vet, jag vet. Världssvält, krig och global uppvärmning och allt det där.
Men i bland är det inte helt lätt att tampas med alla lyxproblem.

Google, integritet och högerextremister

Tycker på ett sätt att det här med internet är jävligt läskigt. Allt du gör lagras och kommer för all framtid gå att spåra. Du ägs helt enkelt. Och med tanke på den majoritet av illasinnade som vistas på nätet är risken ganska stor att allt du gjort och skrivit en dag kan komma att användas emot dig.
Då menar jag inte Google. Inte heller Facebook eller Twitter. Där handlar det om helt andra frågor. Som rätten till integritet och ditt eget liv. Men det får man väl helt enkelt leva med, och vända det till något positivt.
Nej, det jag tycker är mest obehagligt och helt jävla skitläskigt är att vem som helst kan bli utgivare för en skrift - i det här fallet bloggar - som dessutom på ett klick kan läsas av hela världen. Utan någon som helst lagstiftning, etik eller annan reglering att följa.
Det har som ni alla vet utmynnat i det hav av skit som internet utgör. Näthatet har aldrig varit värre och folk kan helt anonymt gömda bakom sina skärmar skriva vad som helst om vem som helst utan att behöva ta några som helst konsekvenser.
Personerna som drabbas däremot får leva med det för resten av sina liv - oavsett om det är sant eller inte.
Sajter jag främst tänker på är PI, Fria Nyheter och andra nätksrifter med högersympatier som gjort det till sin ekonomiska och politiska affärsidé att hänga ut brottslingar med namn och bild. Och då i synnerhet dem med invandrarbakgrund.

Några talande fall är:
Våldtäktsfallet i Bjästa
Parkeringsmordet i Landskrona
Mordet i Västerås

Jag vet. Jag skriver själv inte under med namn i den här bloggen. Men det handlar inte om att jag inte står för innehållet. Utan för att det finns just andra sajter och galna jävla människor som skulle använda materialet till sina egna vendettor.
Så till dess att det finns någon form av lagstiftning kring vad som får skrivas och inte, och den som skriver omfattas av någon form av utgivarskap, fortsätter jag att var helt jälva skiträdd för internet och håller mig till det än så länge ganska anonyma forum som den här bloggen utgör.

I fuckin´ love this place

Vi fick spontanbesök av Maria. Jag grillade spareribs och Elin gjorde godaste salladen. Köttet blev något bränt. Har inte hunnit trimma in den nya grillen för säsongen än, säger vi.
Vid 23-tiden var himlen fortfarande blå. Och i luften luktade det grillat, cigarettrök och sommar.
Nu är klockan närmare 03. Allergin håller mig vaken, säger vi.
En båttuta dånar vid Stockholms inlopp. Känns som om färjan åker förbi bara några meter från vårt hus.
I fuckin´ love this place.

Kl 10.34 vid kaffeautomaten

Äldre man från analysavdelningen:
- Ja, då hamnade man här igen dårå.
Jag:
– Ja, det gjorde man.
Äldre man från analysavdelningen:
– Det är ju den enda sociala träffpunkt som finns nu för tiden.

Lång tystnad.

Jag tar min kaffekopp.
Jag:
– Nu kan du köra.
Sen gick jag därifrån.

Bloggvela

Har ju startat en ny blogg på annan plats. Men jag kan inte helt ärligt säga att jag kan stå för den än. Så under tiden jag velar fortsätter jag skriva här. Läs gärna båda under tiden. Nån dag bestämmer jag mig säkert.

Barnomsorg och det dåliga samvetet

Nästa fredag är det klämdag. Då har många privilegiet att vara lediga från sina arbeten. Dock inte alla. Vissa verksamheter tål helt enkelt inte att personalen flyr fältet.
Men barnomsorgen tycks dock leva i en annan verklighet.

Sedan en tid tillbaks har vi nästan dagligen fått veta att alla andra barn i vår sons verksamhet är lediga den klämdagen. Och att det vore ju synd om just vårt barn skulle behöva vara ensam med fröken utan sina kompisar. Visst, det kan man tycka. Samtidigt har vi fått förklarat för oss att det går att ordna med barnomsorg om det verkligen, och då menar jag verkligen, inte finns någon möjlighet för oss att få ledigt.

Men vad snällt. Det är ju det vi betalar dig för.

Dessvärre är exemplet ett resonemang som genomsyrar hela barnomsorgsverksamheten. Ständigt spelas det på ens samvete.

För att sammanfatta: Ju tidigare man hämtar sitt barn, desto bättre förälder är man. Det är som en tävling, en statusmarkör. Helst ska barnet lämnas klockan sju och hämtas redan innan lunch. Samtidigt som man betalar för full tid. Då har man lyckats.

Nu säger jag inte att det enbart är barnomsorgspersonalens fel, en stor del av det här sjuka beteendet eldas även på av föräldrarna själva. Tävlingen börjar när barnen föds och lär väl inte vara över förrän de bildat egna familjer.

Som tur är är jag ledig nästa fredag, fick jag precis veta. Nu slipper jag skämmas. Jag är en bra förälder med ett jobb som tillåter mig att följa de oskrivna reglerna. Kan lite lagom nonchalant säga att ”visst, det är inga problem. Var ledig du. Det har vi råd med”.
Att det handlar om ren flax med schemat kommer hon aldrig att få veta.
Inte nu. Och inte nästa gång heller.

Fredag och barnvakt

Grannarna var sjyssta och ställde upp som barnvakter så vi kunde gå ut och göra något bara vi två. Det blev några öl på Ljunggrens med vänner, schnitzel på Östgötakällaren och en cigarett.
Nu ska jag stupa i säng och ta igen lite efterlängtad sömn.

Kvällens otippade:

• Felix Herngren lastade upp ett gammalt badkar på taket till en gammal Volvo som stod parkerad på Tjärhovsgatan. Märkligt.

• Sprang in i Lisa från gymnasiet. Sex år har gått sen sist. Hur fan är det möjligt? Det var ju igår vi grillade fläskfilé i Erics trädgård och drack Sofiero. Känns det som.

Om att gilla läget

Tog i vanlig ordning bussen till jobbet i dag, lämnade av G hos dagmamman i Björknäs och klev på en ny buss för vidare färd mot jobbet. Men där tog det tvärstopp. En långtradare och fem personbilar hade krockat på Skurubron. Köerna var kilometerlånga och alla som bor på Värmdö och Saltsjö Boo-sidan satt fast i sina bilar. De som befann sig på bussarna började ringa sina arbetsgivare, dagmammor, dagis och ställde in möten. Sedan infann sig någon form av lugn bland alla som befann sig i krisen. Det fanns inget man kunde göra åt situationen. Förutom att sitta kvar och ta en paus i vardagsstressen, eller kliva av och ta en en promenad i solen.
På Skurubron stod de olycksdrabbade bilarna staplade på varandra. Undrar om den som orsakade olyckan förstår hur han eller hon plötsligt bröt livsmönstret för hundratusentals människor. Och vilka konsekvenser det fick, både bra och dåliga. Kanske fick någon sig en funderare och fattade ett livsavgörande beslut? Eller så missade någon ett möte som skulle komma att förändra den personens liv för alltid?
Själv klev jag av bussen, köpte en dosa snus och tog en promenad i solskenet. För det fanns inte så mycket mer att göra. I bland får man helt enkelt gilla läget och ta vara på de överraskningar som livet erbjuder.

Aldrig mer

Ska aldrig mer dricka.
Tanken var en stilla afterwork och sen gå hem. Som en duktig människa som kan säga "det är ju en dag i morgon också".
Jag borde ha vetat bättre. Känner ju mig själv.
I stället blev det aw, kalas på Berns med öl och rosé, fler öl på Cafét och sen ytterligare dricka på East.
Somnade vid fyra. Nu sitter jag på jobbet, inte nämnvärt nyktrare än när jag gick och lade mig. Med sprängande huvudvärk.
Det är inte ok. Var länge sen jag tabbade mig så här.
Och ikväll är det valborgsmiddag med grannarna.
Fan.

Helgen

Fantastisk helg.
Fredag: Arbetsveckan slut. Lövbiff med vitlökssmör, chilibea och slöande framför tv:n.
Lördag: Vipdag på Grönan med vänner och kändisar som ville åka gratis karusell. Wahlgrenarna var, förvånande nog, dock inte där. Efter tolv timmar med bra väder, öl och rosé, schnitzel, popcorn, en skötsam G och två tiltade frittfall var det en trött familj som åkte hem och sov tungt.
Söndag: Tvättade bilen skinande ren för att sedan köpa ny säng och framåt kvällen somna framför tv:n.
Måndag: Lite jobbångest på morgonen. Men tänkte genast på Jonas B som har en rasande Kung efter sig, och genast kändes det bättre.

My way home

Sitter på direkttåg tillbaka till Stockholm. Cirkusen är över för den här veckan och jag går igenom material för att hitta morgondagens vinkel. Skjortan känns stel och luktar rök. Dock känns huvudet bättre än i går även om jag fortfarande är djävulskt trött. Mjukisbrallor och T-shirt hade suttit fint just nu.
Om exakt två timmar och 42 minuter rullar vi in på stationen. Räknar ner. Efter tre dygn borta från Elin och lille Gustav, som inte längre är så liten, finns det inget hellre jag vill göra än att bara ta en mysig hemmakväll med vin och god mat.
Och se den lille krabaten springa omkring i sin nyinköpta Supermandräkt, som han tydligen hade på en maskerad i måndags.
Det man slås av när man är borta så här är hur jävla mycket man saknar dem. Och hur tomt och konstigt det känns när de inte finns inom räckhåll.

Kvar på Grand

Tisdag kväll, kvar i Falun och på Grand - dock med nedgraderat hotellrum. Tänkte åka hem redan i dag men beslöt mig för att stanna en natt till. Den här storyn är långt ifrån över.
Har precis lämnat texter och ska nu käka en middag. Förhoppningsvis hinner jag med en öl i lobbyn, om inte huvudet exploderar innan dess.
Efter två dygn av upprabblad hårdfakta och 40 000 tecken anteckningar i datorn har en ihållande värk trängt sig sig på. Som ett molande tryck i bihålorna som sakta letat sig ned i örongångarna.
Gör så jävla ont.
Hoppas att lite sömn ordnar upp allt. Och att snön håller sig borta så de satans plogbilarna inte väcker mig för tidigt i morgon med.

Grand

Söndag kväll, klockan har passerat midnatt mot måndag. Checkade in på Grand i Falun för några timmar sedan och sitter vid ett stort vinrött skrivbord med fönster mot huvudgatan och går igenom lite research på macen. Vinglaset är precis urdrucket och ögonen börjar bli allt tyngre. Rummet är möblerat i tung mahogny och ombonat med varma färger. Lamporna av mässing fulländar känslan av att befinna sig i en amerikansk jazzig film från 30-talet. Det enda som saknas är ett rykande askfat och det diskanta knastret från en grammofonspelare.
I morgon bitti börjar rättegången mot Alm.
Ett mordåtal utan ett mord.
En misstänkt som envist nekar.
Och 4000 sidor förundersökning som inte visar annat än att människan ljuger om den tid han påstår sig ha varit kidnappad.
Åklagaren sa själv när han presenterade åtalet att han under förhandlingarna ska pumpa den mordåtalade 34-åringen extra hårt på ett antal punkter. Vad han vill uppnå lät han vara osagt, men om han ska ha en chans att övertyga rätten om en fällande dom måste han få ett erkännande.
Och efter sju månaders utredning har han ännu inte fått det. Så varför skulle Alm bryta ihop nu?
Med Althin vid sin sida har han allt att vinna på att bara svara på de "tuffa" frågorna så simpelt som möjligt. Inte trassla in sig mer i några osannolika historier.
För då har polis- och åklagarsidan bara lyckats bevisa en sak: att Alm är en lögnare. Men en mördare?
Nej.
Utan vare sig dödsorsak, mordvapen eller erkännande bevisar inte den sju månader långa och 4000 sidor tjocka utredningen något annat.
Ska bli jävligt spännande det här.

Hederskodex

Alla yrkesgrupper har en hederskodex. Oavsett om det handlar om tjuvhedern, polisandan eller turordningen bland taxibilarna på Arlanda så följs den. Det gäller även mitt skrå. Man snor, oftast, inte andras nyheter utan att ge credd. Nu vet jag ju hur det är på de större aftontidningarna - man väljer det bästa och gör det till sitt eget. Det händer hela tiden, har själv gjort det och det är inget konstigt med det.
Men när Aftonbladets TV-reporter plankar min grej rakt av två veckor efter att jag dragit fram den och läser upp en tv-speak som är ordagrann lik min artikel utan att ge någon som helst credd blir man lite smått irriterad. Framförallt blir jag störd på latheten.
Nu var det ingen stor grej och jag brukar aldrig tjafsa om sånt här, men av ren princip tycker jag man ska vara frikostig med credden.

En stunda v laglöshet

Stora delar av innerstan drabbade i dag av strömavbrott. Därmed lamslogs vår redaktion. Totalt mörker, döda datorer och nedlagda växlar. Ingen kunde jobba under säkert en halvtimme. Vilket i sin tur öppnar upp för andra möjligheter. En fika till exempel. Eller bara en stund av skitsnack, i den gemenskap bara en force majeur kan skapa.
Den där laglösa känslan som infinner sig när en del av samhället slås ut är rätt härlig. Det blir en känsla av anarki. Och ett häftigt avbrott i tillvaron. Man liksom bara väntar på att folk ska gå bananas och krossa skyltfönster och sno grejer, liksom.

Kändisdavid

Stackars David H. Han ser verkligen malplacerad ut där i djungeln. Hans blick är tom och varje skämt känns krystat. Det ser ut som om han vill krypa ut genom tv-rutan för att undkomma fiaskovåndan där i Malaysia. Precis som alla andra undrar han nog vad ett dussin "kändisar" ska i djungeln att göra. Som Sveriges proffsigaste programledare är han värd något betydligt bättre än att försöka lyfta en b-produktion som fått tittarna att fly kanalen. Att rädda det här kan inte ens han.
För kanalens skull borde Scherman ödmjukast erbjuda honom att leda Let´s Dance igen.

Fejk vs Real

Han kan inte vara på riktigt. Idol-Nils. Precis som Anna Anka känns han lite för producerad för att vara sann. Men till skillnad från henne har han en fantastisk röst, och en sympatisk uppsyn. En personlighet man bara gillar. Har försökt tyda något minsta tecken på att han skulle vara fejk. En skådis som kastats in av produktionsteamet, eller en pajas som vill sticka ut genom att verka sinnessjuk. Men nej. Han verkar real. Hoppas han är smart nu och inte jamsar bort den här säsongen som han gjorde med den förra. I sådant fall kan TV4 kanske pressa upp tittarsiffrorna något ytterligare.
Vilket kan behövas med tanke på deras floppade tablåkross.