Barbastark

G kryper upp i sin nya säng. I ena handen håller han nappflaskan, i andra en bok. Han slår lite mot kudden och vill att jag ska lägga mig bredvid honom. Sedan borrar han in sig i min famn och säger: "pappa läsa den boken" och pekar på Barbapappa.
Ok, säger jag. Men bara en gång, för sen ska du sova.
Han ler och nickar.
Jag läser och hans ögon sveper sida upp och sida ner. Koncentrationen är total. I bland avbryter han mig, pekar på något och berättar vad bilden föreställer. Tillexempel är jag Barbastark och Elin Barbafin. I hans värld alltså. Vilket är bra. För det är ju så det är.
När boken är slut lägger jag mig på sidan och blundar. Han klappar mig på kinden. "Pappa", säger han med jämna mellanrum.
Plötsligt hörs en jäspning. Hans andhämtning blir allt tyngre. Sen kommer en jäsp till. Han stänger ögonen, klappar lite på min kind och somnar in.
Jag tittar på den fantastiska lilla människa vi skapat, jag och Elin. Han är så fulländad på alla sätt det går. Min son, snart två år ligger bredvid och klappar mig på kinden. jag är hans beskyddare, hans Barbastark. Jag fylls av en värme. Den börjar i bröstet och sprids ut i hela kroppen och slutar med ett leende. Jag tänker att det inte finns något jag inte skulle göra för den här personen, min egen avbild. Skulle utan tvekan ge mitt liv om det så krävdes.
Han drömmer, jag undrar om vad.
Sen reser jag mig sakta, sakta. Stannar till i mina rörelser då och då för att låta ljuden sjunka in. Insomningen är den absolut känsligaste fasen och det räcker med lite prassel för att han ska öppna ögonen, le och utbrista: Pappa!
Jag smyger ut ur rummet, stänger till dörren.
Han sover, är trygg och laddar för en ny dag. En till dag som hans mamma och pappa gör allt de bara kan för att göra den till hans bästa.