My way home

Sitter på direkttåg tillbaka till Stockholm. Cirkusen är över för den här veckan och jag går igenom material för att hitta morgondagens vinkel. Skjortan känns stel och luktar rök. Dock känns huvudet bättre än i går även om jag fortfarande är djävulskt trött. Mjukisbrallor och T-shirt hade suttit fint just nu.
Om exakt två timmar och 42 minuter rullar vi in på stationen. Räknar ner. Efter tre dygn borta från Elin och lille Gustav, som inte längre är så liten, finns det inget hellre jag vill göra än att bara ta en mysig hemmakväll med vin och god mat.
Och se den lille krabaten springa omkring i sin nyinköpta Supermandräkt, som han tydligen hade på en maskerad i måndags.
Det man slås av när man är borta så här är hur jävla mycket man saknar dem. Och hur tomt och konstigt det känns när de inte finns inom räckhåll.

Kvar på Grand

Tisdag kväll, kvar i Falun och på Grand - dock med nedgraderat hotellrum. Tänkte åka hem redan i dag men beslöt mig för att stanna en natt till. Den här storyn är långt ifrån över.
Har precis lämnat texter och ska nu käka en middag. Förhoppningsvis hinner jag med en öl i lobbyn, om inte huvudet exploderar innan dess.
Efter två dygn av upprabblad hårdfakta och 40 000 tecken anteckningar i datorn har en ihållande värk trängt sig sig på. Som ett molande tryck i bihålorna som sakta letat sig ned i örongångarna.
Gör så jävla ont.
Hoppas att lite sömn ordnar upp allt. Och att snön håller sig borta så de satans plogbilarna inte väcker mig för tidigt i morgon med.

Grand

Söndag kväll, klockan har passerat midnatt mot måndag. Checkade in på Grand i Falun för några timmar sedan och sitter vid ett stort vinrött skrivbord med fönster mot huvudgatan och går igenom lite research på macen. Vinglaset är precis urdrucket och ögonen börjar bli allt tyngre. Rummet är möblerat i tung mahogny och ombonat med varma färger. Lamporna av mässing fulländar känslan av att befinna sig i en amerikansk jazzig film från 30-talet. Det enda som saknas är ett rykande askfat och det diskanta knastret från en grammofonspelare.
I morgon bitti börjar rättegången mot Alm.
Ett mordåtal utan ett mord.
En misstänkt som envist nekar.
Och 4000 sidor förundersökning som inte visar annat än att människan ljuger om den tid han påstår sig ha varit kidnappad.
Åklagaren sa själv när han presenterade åtalet att han under förhandlingarna ska pumpa den mordåtalade 34-åringen extra hårt på ett antal punkter. Vad han vill uppnå lät han vara osagt, men om han ska ha en chans att övertyga rätten om en fällande dom måste han få ett erkännande.
Och efter sju månaders utredning har han ännu inte fått det. Så varför skulle Alm bryta ihop nu?
Med Althin vid sin sida har han allt att vinna på att bara svara på de "tuffa" frågorna så simpelt som möjligt. Inte trassla in sig mer i några osannolika historier.
För då har polis- och åklagarsidan bara lyckats bevisa en sak: att Alm är en lögnare. Men en mördare?
Nej.
Utan vare sig dödsorsak, mordvapen eller erkännande bevisar inte den sju månader långa och 4000 sidor tjocka utredningen något annat.
Ska bli jävligt spännande det här.