Hederskodex

Alla yrkesgrupper har en hederskodex. Oavsett om det handlar om tjuvhedern, polisandan eller turordningen bland taxibilarna på Arlanda så följs den. Det gäller även mitt skrå. Man snor, oftast, inte andras nyheter utan att ge credd. Nu vet jag ju hur det är på de större aftontidningarna - man väljer det bästa och gör det till sitt eget. Det händer hela tiden, har själv gjort det och det är inget konstigt med det.
Men när Aftonbladets TV-reporter plankar min grej rakt av två veckor efter att jag dragit fram den och läser upp en tv-speak som är ordagrann lik min artikel utan att ge någon som helst credd blir man lite smått irriterad. Framförallt blir jag störd på latheten.
Nu var det ingen stor grej och jag brukar aldrig tjafsa om sånt här, men av ren princip tycker jag man ska vara frikostig med credden.

En stunda v laglöshet

Stora delar av innerstan drabbade i dag av strömavbrott. Därmed lamslogs vår redaktion. Totalt mörker, döda datorer och nedlagda växlar. Ingen kunde jobba under säkert en halvtimme. Vilket i sin tur öppnar upp för andra möjligheter. En fika till exempel. Eller bara en stund av skitsnack, i den gemenskap bara en force majeur kan skapa.
Den där laglösa känslan som infinner sig när en del av samhället slås ut är rätt härlig. Det blir en känsla av anarki. Och ett häftigt avbrott i tillvaron. Man liksom bara väntar på att folk ska gå bananas och krossa skyltfönster och sno grejer, liksom.

Kändisdavid

Stackars David H. Han ser verkligen malplacerad ut där i djungeln. Hans blick är tom och varje skämt känns krystat. Det ser ut som om han vill krypa ut genom tv-rutan för att undkomma fiaskovåndan där i Malaysia. Precis som alla andra undrar han nog vad ett dussin "kändisar" ska i djungeln att göra. Som Sveriges proffsigaste programledare är han värd något betydligt bättre än att försöka lyfta en b-produktion som fått tittarna att fly kanalen. Att rädda det här kan inte ens han.
För kanalens skull borde Scherman ödmjukast erbjuda honom att leda Let´s Dance igen.

Fejk vs Real

Han kan inte vara på riktigt. Idol-Nils. Precis som Anna Anka känns han lite för producerad för att vara sann. Men till skillnad från henne har han en fantastisk röst, och en sympatisk uppsyn. En personlighet man bara gillar. Har försökt tyda något minsta tecken på att han skulle vara fejk. En skådis som kastats in av produktionsteamet, eller en pajas som vill sticka ut genom att verka sinnessjuk. Men nej. Han verkar real. Hoppas han är smart nu och inte jamsar bort den här säsongen som han gjorde med den förra. I sådant fall kan TV4 kanske pressa upp tittarsiffrorna något ytterligare.
Vilket kan behövas med tanke på deras floppade tablåkross.

Jag tycker om reklam. Bra och snygg reklam alltså. För mig är det konst, både till foto och ljud. Det är ibland som att besöka ett galleri och plötsligt känna att det där, det föll rätt ner i min påse.
Bäst just nu: Saab-reklamen. Fantastisk musik, snygg varumärkeskommunikation - och en jävligt vacker bil.

Anna Anka.
Vill bara se om jag får fler besökare om jag skriver hennes namn.

STO-CPH

Well it started out, down a dirty road

And the sun went down, as we crossed the hill

And the town lit up





And the world got still






I got a tattoo

And the world got still

Rock´n Roll: Vart tog du vägen?

Plötsligt har alla bloggar börjat handla om bebisar, föräldranojjor och bästa barnvagnstipsen. Vad fan hände egentligen? Jo, 2007, 2008 och 2009 hände. Åren då 70- och 80-talisterna plötsligt ville bli vuxna. Då vi ville ta ett kliv vidare i livet och utforska nya marker bortom spritångorna på krogen och finna-sig-själv-resorna i Sydostasien. Ett brytdatum för att nu jävlar ska vi återuppliva våra gamla värderingar om kärnfamilj och ansvar. OCh där står vi nu. Med barn upp över öronen, gigantiska blöjkonton och en 18 år lång schemalagd sömnbrist. Kombibilarna säljer bättre än någonsin och Ikea har genomgått ett generationsskifte där tatuerade rockers, invandrargangsters och softa paren med häng har blivit de nya svennarna på lönelördagarna.
Vi skulle aldrig bli som våra föräldrar. Tvärtemot skulle vi leva livet som det skulle levas: utan plikter, ansvar och skulder. Nu har de flesta jag känner miljonlån på bostadsrätt, villa eller radhus. Har man inte bil planerar man att skaffa en. Och har man en kan den hela tiden bli lite större, lite nyare, lite fräschare och med några fler hästar så man får in barnvagn och matkassar ordentligt. Eller får plats med all packning när man ska hälsa på släkt och vänner runt om i landet.
FÖr några år sedan räckte det med att äta en god middag ute och förgylla kvällen med drinkar och trevligt sällskap. Nu ger vi oss inte förrän vi har den där båten, gjort den årliga vinterresan, köpt det där lite större huset eller bara bytt ut handdukarna mot några lite dyrare och snyggare. För att beta av en bit av den där offantligt långa sträckan i vår strävan att uppnå existensiell och materiell perfektion.
Vi 70- och 80-talister har blivit våra föräldrar. Vi såg det komma men trodde inte att det var oss det handlade om.
Så nu undrar jag: finns det nån blogg där ute som fortfarande är lite rock´n roll?

Maia Hirasawa

Alltså det är nåt med Maia Hirasawas röst. Kan inte sätta fingret på det men den träffar på nåt sätt.

Tog ett brake och långlunchade med Mirre och nyfödda Matilda. Hon låg lugnt i vagnen och bara studerade sin omvärld. Matilda alltså. Med sina små händer och tandlösa jäspningar. Gullig som fan.
Precis som min grabb gjorde för bara lite mindre än ett år sedan.
Försökte ta en bild. Men som vanligt funkade inte kameran.
Slogs av hur snabbt tiden går. Och hur jävla fantastiskt magiskt häftigt det är med de mekanismer som sätter igång när man helt plötsligt har ett litet liv att ansvara för.

Det är sommartorka. Extrem torka. Som om värmen har lamslagit hela landet. Jackson och Hedman är väl det enda som händer just nu. Undrar hur mycket det kan skrivas om de två egentligen. Men det gör inget. Absolut inte. Jag räknar ned mina pass och hoppas att lugnet ska bero. Om en månad väntar betald semester och sen är jag tillbaks i fasta fällan igen, som en kollega så bra uttryckte det.
Det känns bra att landa igen. Stå på en trygg bas och tillexempel få betald semester, veta sina arbetstider, få betald mobil, träningskort och kunna ta en vanlig lunch med kollegerna eller gå på afterwork. Sånt som många tar för givet, men som man som nattarbetare värderar som lyx.
Så sommar, fortsätt att hålla i dig. Även jag är lamslagen just nu.

Ögonen är rödsprängda och rinner. Ska aldrig mer glömma ögondroppar när björken blommar. Fan vilken jobbig dag.

Familjelunch

Elin och Gustav kom förbi och överraskade på jobbet i dag. Vi tog en familjelunch på Piato vid DN-skrapan. Jag åt tomatsoppa, Elin drack Coca Cola och Gustav knaprade på en brödbit. Ute strålade solen. Det är sådana här tillfällen som verkligen gör mig glad.

No more twitter

Har prövat twitter i några timmar nu. Har försökt, men fattar inte poängen. Så nu tar jag bort min twitterspalt och återställer bloggen som den var innan jag började twittra. Bättre att ge plats åt dem som verkligen hänger med i det här med sociala medier. Typ Helin och gänget.

Ögonplast

Det var två små platsbitar som hade fastnat på hornhinnan. Efter bedövning, pincett och snyggt hantverk från ögonläkaren är min syn nu återställd.

Eyeache

Jag har så förbaskat ont i mina ögon. Vet inte vad det är för fel. I två dagar har jag varit tvungen att bära solglasögon i dagsljus för att de värkt så mycket.

Babywatch

Hemma efter ännu en dag på jobbet. Klockan är strax efter ett och Gustav har fått dispens att vara vaken en stund. Han har vaknat flera gånger under kvällen, förmodligen är det tänderna som kärvar. Och då finns inget annat att göra än att sysselsätta honom, trötta ut honom och tillsist få honom att somna igen. Men vägen dit är lång. Bara under den senaste minuten har han:
* Slitit ut cirka 40 DVD-filmer på golvet.
* Halkat på nyss utslängda filmfodral.
* Dragit ur strömsladden till datorn.
* Försökt äta upp stickkontakterna till nämnda sladd.
* Gjort ett bitmärke på sideboardet.
* Slagit mig i ansiktet med kontakten.
* Varit millimeter från att slita ner DATORN I GOLVET.
* TRYCKT PÅ CAPSLOCK.
* Pillat med sina fingrar konstant på tangentbordet så jag måste radera och skriva om hela tiden.
* Trillat i golvet.
* Kollat slutscenen på Rambo III.
Nu står en kattjävel och jamar utanför fönstret också.
Måste ta en cigg.

Har precis klämt i mig en tunnbrödsrulle med räksallad och en väntkorv på det. Nu är jag helt däst. Hoppas att kaffet kickar in snart. Har druckit fem koppar nu. Är så sjukt trött, vill bara gå hem och lägga mig i sängen och sova tills jag inte är trött längre.

Och så led ännu en arbetsdag till ända. Dubbelmord på Söder, schlagerfinal i Globen och en massa bankchefer som inte fattar att det är osmart att lyxa loss på kundernas bekostnad när landet är i ekonomisk kris.
Hade tänkt försöka ha med matlåda imorn så jag slipper drakarna. Men jag får väl stå ut en dag till. Orkar inte ställa mig vid spisen klockan tre på natten efter att ha jobbat 15 timmar i sträck.
Så fick jag det sagt också.

Skrevdans

Ellen DeGeneres. Kan för mitt liv inte förstå varför hon måste vara så jäkla flatig. Okej att hon är gay. Det får hon gärna vara. Men den där kostymen hon bär. Den pojkaktiga frisyren. Den bredbenta kofösargången. De tokroliga gesterna. Den tillgjorda rösten där hon lägger röstläget en oktav lägre för att låta mer maskulin och tuff. Och för att inte tala om den extremt pinsamma könsdansen hon gör i början av varje program. Får inte klarhet i om hon dansar för att vara rolig eller om hon på allvar tror att hon är svart. Hon struttar runt som en diskodansande Eminen, på ett överdrivet flatigt "jag-vill-vara-en-man" sätt, enligt värsta tänkbara whiggermanér. Sen liksom föser hon sakta sitt skrev över ett bord, till publikens stora förtjusning, innan hon sätter sig i fåtöljen.
Jag skäms.

Jag säger bara...

...shit alltså. Den här hakan leker man inte med. Blir lika fascinerad varje gång.
Foto: Expressen

Inga konstigheter

Surfade in på "Färjan-Håkans" blogg. Helt genial. Här får man ta del av vad han funderar på och upplever om dagarna. Jag beundrar denne man.
Så okomplicerat och lättsamt han får allt att verka. Han ler med sina bländvita tänder, ruskar av sig allt som gör ont och går vidare. Som om alla skott och pilar bara studsar på honom. Men man kan samtidigt inte heller låta bli att tycka lite synd om denne genomsvenske man. Som när han i ett avsnitt vinklade ögonbrynen till hundögon och sa med uppgiven röst: "Det blir inte mer än så här". Därefter gick han ut och ställde sig i baren på båten och jobbade vidare bland fyllekåta kärringar, nyseparerade tonårsbrudar, och otrogna hemmamorsor från Norrköping. Vilka han ändock bemötte med ett konstant glimrande leende. Snacka om proffs.
Det fick mig att fundera lite. Kanske kommer alla till en punkt där det inte blir något mer. Där återstoden av livet bara handlar om att gneta och gnota. Att vänta på pensionen. Det gäller bara att inse det och gilla läget - ju förr desto bättre. Då får man ett försprång in i systemet och kan bädda ordentligt för sig.
För Håkan blev det inte mer. Men han är inte ledsen för det. I stället ler han, och accepterar.
Han berättar i bloggen om sina långa arbetspass. Om vardagsdramatiken, livet ombord på båten och om tillvaron när han gått iland.
Han skriver om sin ångest över ett soffköp på Ikea. Och när Malin från Dalarna vägrar byta spexig cowboyhatt med honom.
På bilderna ser man en trött man, med mörka ringar runt ögonen, skrattgropar som blivit till rynkor och ett lite för högt hårfäste. En bild långt ifrån den fagra flickfavorit han en gång varit, när han var på topp.
Men han ler, och accepterar. Accepterar att det här är hans liv och att det inte blir så mycket mer än så. Att han är Håkan - inga konstigheter.

Mitt liv som latte

Snö, slask, grå himmel, barnvagn som fastnar, fönstershopping, latte, hejande på vänner och andra bekanta, lunch, latte igen, fixa havregröt från åtta månader, leka, dra vagn igen, barnvagn i trång baklucka, leta parkering, barnvagn ur trång baklucka, handla, ta en cigg, dricka latte igen, hitta skötbord, pröva kläder, äta mer mat, mer latte, ännu en cigg, cocacola på waynes, promenad över södra malmen...
...och tillställning, dricka vin, mingla, heja, grattis, inbördes beundran, vänner, folk man gillar, folk man inte gillar, vi måste ses, visst tjena, trött på bulllshit, tack och hej, cigg, barnvagn i trång baklucka, bilfärd, byta blöja, middag, cigg, tända brasa, värma fötter vid brasa, mysa, cigg, vatten, tystnad, godnatt.
Och punkt för en grymt skön torsdag.

Fjärde dagen utan snus nu. Går ganska bra faktiskt. Har tjuvrökt lite för att klara av de värsta dipparna, men i dag blir det nikotugg.

Ibland känns det som om man har tappat gnistan. Som nu. Jag måste hitta den igen.

Min son, som är åtta månader, gillar att fäktas med saker. För det mesta kryper han omkring och svingar ett stort skohorn till höger och vänster. Ofta välter han ner saker också, exempelvis porslin och lampor.
I går hade han fått tag på toalettborsten. Av toalettbortskoppens placering att döma hade han inte druckit det där vattnet som finns på bottnen. Turligt nog.
Han gillar också att hacka på våra möbler med vassa föremål.

Hjärnan hänger inte med, kroppen lyder inte.
Jag säger konstiga saker och pratar osammanhängande. Jag är trött men ändå rastlös.
Vill gömma mig under en filt men längtar efter en prommenad.
Är inne på tredje dagen nu utan snus. Har egentligen inga planer på att sluta snusa. Jag har bara ingen lust längre att gå omkring med en brun klump under läppen jämt och ständigt.
Mitt lilla experiment medför dock vissa förändringar i tillvaron - både för mig och mina nära. Känslostormar tar plötsligt över, för att lika snabbt försvinna igen.
Som när jag var och handlade i går och var så jäkla nära att börja gråta vid mjölkdisken, helt utan anledning. Tårarna liksom pressade sig genom ögonlocken när jag stod där och försökte få upp en jävla skjutdörr som inte ville öppna sig. Det är nikotinets sätt att säga till hjärnan: "Hey, idiot. Vad håller du på med? Vi vet alla att det här är helt meningslöst. Varför ska du tvinga dig själv till att sluta med något du älskar och som har varit dig troget nästan dygnet runt i 13 år? Vi kommer aldrig lämna dig ifred. Aldrig. Vi kommer förfölja dig, tortera dig och förnedra dig tills döden".
Jo, svarar jag:
"Jag vill ha vita och hela tänder. Få bukt med mina sömnproblem. Få en frisk och sund kropp. Slippa det förnedrande i att vara fast i ett nikotinmissbruk. Slippa betala 50 spänn för en dosa. Men framförallt vill jag inte vara en dålig förebild för min son. Jag vill kunna ha mandat att tillrättavisa honom när jag en dag ertappar honom med att röka eller snusa. Om det överhuvudtaget är lagligt då vill säga."

Men när inget av det där biter på plågoanden, säger jag bara:
"Stick du stygga nikotinspöke. För du finns inte!"

Det finns inget bättre än att komma hem och krama sin familj när man har slitit hund 16 timmar i sträck.

tristesse globale

Sitter på jobbet. Det är dött, helt jävla stendött. Inte ens tipstelefonerna ringer längre. Fruktansvärt. ni som jobbar på tidning vet vad jag snackar om. Nåt känns fel - som om man har missat något. Som om man inte skött sitt jobb. Men det är väl en sjuklig åkomma man får i det här jobbet. Att man är värdelös när magsårsstressen plötlsigt övergår till lugn. I stället för att njuta av lugnet blir man i stället ännu mer på helspänn. Sjukt. Även om Israel går in i Gaza borde väl åtminstone nån dårfink i landet ställa till med något. Men det är nog för kallt. 15 minusgrader i Stockholm var det länge sedan jag upplevde. Och tänk vad kallt det måste vara i Norrland. En polis jag pratade med i dag sa att de hade 31 minusgrader. Det leker man inte med. Inte heller buset tycks leka då. Men dunjacka blev det i alla fall i morse. Och långkalsonger. Och matlåda med hemlagad höstgryta. Ifall det skulle smälla till nånstans så jag för en gångs skull slapp frysa. Men det hade man inget för. Förutom att det blev en jävligt varm dag på redaktionen.
Räknar ner nu. Två timmar kvar - sen hem och bänka sig i soffan.

Högsta växeln nu

Så var 2008 över och ett nytt år har börjat. Det kunde både ha slutat och börjat bättre. Nedbäddad i soffan skålade jag med min kära fästmö in det nya året i Pommac. I sovrummet låg en liten krabat helt ovetandes om att han egentligen skulle ha varit på trevlig fest kalas hos Jonkan och Fille. Utanför skrattades och skålades det bland grannskapets fester medan fyrverkerierna lyste upp himmelen. I källaren låg min raketsats från förra årets nyårsfest, som inte heller i år fick göra rätt för sig.
Allt tack vare nåt litet djävulskap som heter "calicivirus", enligt Wikipedia. Eller i folkmun: vinterkräksjuka.
Skulle ha jobbat i dag också, men inte heller det kan jag göra. Tydligen smittar det 48 timmar efter att man blivit frisk, och riktigt kry är jag inte än.
Så nu ligger jag här hemmea och blir uppassad på av min sambo. All heder åt henne. Att det är värre för killar att vara sjuka än det är för tjejer att föda barn vet ju alla. Men att dessutom dygnetruntserva denna ynkliga stackare, städa, laga mat samtidigt som en sexmånadersbebis kräver all ens uppmärksamhet kräver sin kvinna. Och detta utan ge ifrån sig så lite som en protest. Älskling: du är bäst.
Julen blev inte heller som den brukar. Den firades tillsammans med en före detta dörrvakt som bland annat gjort sig känd för sitt förhållande med en viss blond dokusåpablondin. Resten av natten fram till morgontimmarna befann jag mig utomhus, alldeles för tunnt klädd, på Kungsgatan efter att tre personer skjutits på ett visst kasino i Stockholm. Samtidigt befann sig resterande två familjemedlemmar i Dalarna och firade en helyllesvensk jul med allt vad det innebär. Hade lätt kapat min högra hand för att istället få dra på mig en stickad tröja och dricka en whiskey framför brasan med dem.
Men i övrigt har det varit ett bra år. Har blivit pappa till en underbar liten son och har fått en väldans massa pengar utan att behöva prestera nåt. Har också några trevliga decemberfester i färskt minne. Tack Mirre, Andreas och Johanna.
Nu ska jag kurera klart. Sen blir det högsta växeln in i 2009.
Gott nytt år!