Hjärnan hänger inte med, kroppen lyder inte.
Jag säger konstiga saker och pratar osammanhängande. Jag är trött men ändå rastlös.
Vill gömma mig under en filt men längtar efter en prommenad.
Är inne på tredje dagen nu utan snus. Har egentligen inga planer på att sluta snusa. Jag har bara ingen lust längre att gå omkring med en brun klump under läppen jämt och ständigt.
Mitt lilla experiment medför dock vissa förändringar i tillvaron - både för mig och mina nära. Känslostormar tar plötsligt över, för att lika snabbt försvinna igen.
Som när jag var och handlade i går och var så jäkla nära att börja gråta vid mjölkdisken, helt utan anledning. Tårarna liksom pressade sig genom ögonlocken när jag stod där och försökte få upp en jävla skjutdörr som inte ville öppna sig. Det är nikotinets sätt att säga till hjärnan: "Hey, idiot. Vad håller du på med? Vi vet alla att det här är helt meningslöst. Varför ska du tvinga dig själv till att sluta med något du älskar och som har varit dig troget nästan dygnet runt i 13 år? Vi kommer aldrig lämna dig ifred. Aldrig. Vi kommer förfölja dig, tortera dig och förnedra dig tills döden".
Jo, svarar jag:
"Jag vill ha vita och hela tänder. Få bukt med mina sömnproblem. Få en frisk och sund kropp. Slippa det förnedrande i att vara fast i ett nikotinmissbruk. Slippa betala 50 spänn för en dosa. Men framförallt vill jag inte vara en dålig förebild för min son. Jag vill kunna ha mandat att tillrättavisa honom när jag en dag ertappar honom med att röka eller snusa. Om det överhuvudtaget är lagligt då vill säga."

Men när inget av det där biter på plågoanden, säger jag bara:
"Stick du stygga nikotinspöke. För du finns inte!"