Min dag

Vi vaknade i soffan. Utsövda, trots att klockan var 06. G ville att "mamma" skulle gå upp. Hon reste sig, jag låg kvar. På soffbordet stod gårdagens middag fortfarande uppdukad. Hade lovat mig själv att inte somna framför tv:n. Det tog fem minuter, sen föll vi in i föräldrakoman.
Gårdagens prilla var kvar under läppen. Vit och urlakad. I svalget smakade det "General".
G fortsatte pocka på "mammas" uppmärksamhet. Under tiden försökte jag räta ut min ryggrad. Efter sju timmar mot en soffkudde kändes den mer som en bockad stålbalk än något centralt i min kropp.
Tillslut klev jag upp. Det var fortfarande "mamma" som gällde. Jag samlade mig och tänkte att nu, nu ska jag vara den där bra pappan jag vill vara. Inte skälla. Inte bli irriterad. Tvåårstrotset kan knäcka den mest tålmodige.
Så jag började duka fram frukost. Försökte prata med lugn och tröstande röst medan G i förtvivlan försökte dyrka upp den låsta ytterdörren. Frågade om han ville ha ost, han nickade.
Sedan började vi prata om "Nane" och "Jijo". Dagmamman och ett av hennes barn. Han pratar dagligen om dem.
Sen satte vi oss och började skära upp ostskivor. Han tryckte i sig skiva efter skiva, i takt med att jag skar upp dem.
Han fortsatte prata om "Nane" och "Jijo". Och sina kusiner. Tillslut bjöd han på ett leende. Och en kram. "Min pappa", sa han och slöt sina armar kring min hals samtidigt som han tryckte sitt huvud mot min bröstkorg.
"Ja, din pappa", sa jag och kände den där värmen sprida sig i kroppen igen.
Vi blev bästa kompisar. Gick till garderoben och valde ut hans kläder. Ett par jeans med blå-vit-randig tröja. Smorde in hans ansikte i faktor 50, borstade hans tänder och gjorde matsäck.
Sen sprang vi till bussen, och hann med den precis.
Vi tittade på varandra och skrattade lite åt språngmarschen. Som två polare. Han berättade om hur det hade skvätt grus under barnvagnshjulen när vi dundrade nedför backen. Han förstår, analyserar och tycker till. Plötsligt har han blivit så stor.
Igen.
Dagarna går, veckorna går. På lördag blir han två. För min del har en och annan rynka kring ögonen tillkommit sedan dess. Och många fler lär det bli.
Men på nåt sätt är det det livet handlar om. Att leva och göra avtryck. Och göra allt vi kan för våra nära och kära.
Han tittar på mig från vagnen. Glad och rufsig i håret. Och innan han hinner säga "pappa vi sitta sätet" har han ställt sig upp, krängt sig över fallskyddet och ramlat i golvet. Han säger "oj", reser sig upp och sen går vi mot två tomma säten.
Där sätter vi oss och pratar om "Nane" och "Jijo". Matsäck och sol. Han pekar ut genom rutan, samlar intryck och säger att jag ska titta. Jag ser träd, berg bilar och himmel. Saker vi inte ens reflekterar över. Men för honom är det nytt och spännande.
Tio minueter senare kliver vi av bussen. Lämnar honom hos "Nane". Han ger mig en kram. En sån där från hjärtat. Jag fylls av kärlek. Känner att han är meningen med mitt liv. Att han är mitt allt. Och att han är orsaken till allt bra. Trots att det innebär tidiga morgnar och dagligt slit på jobbet. För det enda jag vill är att ge honom ett bra liv, och förutsättningarna att kunna förverkliga sig själv - vad han än väljer att göra.
Jag vinkar hejdå, går mot bussen. Fylld av energi. Solen skiner och kläderna är rätt.
Det här är min dag.

Snart något smart

Mycket just nu. Hinner knappt svara på mail. Därför har bloggen den senaste tiden präglats av korta inlägg. Lovar att återkomma med något smart.

Surprise

Suprisemomentet gick hem, berusningsgraden var så där lagom skön - hög men inte urspårad. Och, bör tilläggas, perfekt mat, sällskap och stämning.

En jävligt lyckad svensexa med andra ord. Och jag överlevde, förkylning till trots.

Men nu är det måndag igen.

BMI-ångest

Ok. Jag har ett BMI på 24. Har man 25 eller mer tillhör man tydligen kategorin överviktig. Dessutom kan jag inte längre få på mig min klättersele.

NU JÄVLAR SKA jag ta tag i den där satans träningen.

Fan

Viktig helg som bjuder på kalas i mängder. Förjävligt bara att jag börjat få halsont. Känner mig hängig. Well, hoppas det bara är sömnbrist.

Plankstekskväll

I kväll sammanstrålade hela familjen på restaurang Herrgårn i Björknäs. Ni vet, ett sånt där ställe som har plankstekar för 159 spänn på menyn. Tog så klart en sådan, och en stor stark. Sen snackade, skojade och umgicks vi i några timmar och klämde i oss plankorna. Och det är alltid lika härligt att träffa päronen och syskonen. Vi är jävligt många, och ofta blir det stimmigt. Men fan vad det fyller på med energi. Fattar inte att man inte ses oftare.

Farsan tog notan. Om du läser det här, Tack!

Längesen

"Längesen" Med Petter och veronica Maggio är jävligt fin. Känns som jag har mer gemensamt med den mannen och hans musik nu än tidigare. Kanske för att han poserar med en nappflaska i byxlinningen i stället för pistol.

Speak the Hungarian Rapper

Jag. Kan. Inte. Sluta. Skratta.
En internetklassiker, jag vet. Men fortfarande lika fantastisk på alla sätt och vis. Vet inte vad som är bäst/värst: Porschen, frisyrerna, sången, texten, duvan eller att den vite frontmannen hälsar till sina "svarta bröder" Tupac, Dre och Snoop? Tycker faktiskt lite synd om dem, stackarna.
Yeij, cmon.

Nu är jag 27

Och i dag blev man plötsligt 27. Hur det känns? Ingenting, faktiskt. Man är fortfarande twenty-something och har några år kvar till 30.
Känner efter igen.
Nej, inga kriser eller nojjor.
Allt är som det ska.
Har Chinos, mörkblå pikéttröja och vita tygdojjor. Solen skiner, bilen står parkerad utanför redaktionen och jag slutar tidigt.
Allt känns rätt. En bra dag, helt enkelt.

Oskar Linnros

Det händer då och då. Att man snubblar över nåt som är så där riktigt jävla bra. Nu har det hänt igen. Oskar Linnros senaste platta är helt jävla lysande.

Ofrivillig morgonpromenad i solsken

Tre bilar krockade på Skurubron tidigt i morse. För oss lite drygt 200 000 invånare som bor i Saltsjö-Boo och på Värmdö innebär sådana incidenter alltid en smärre katastrof.
Viktiga möten går om intet, anslutningskommunikationer- och flyg missas och barn blir sena till dagis.
Om du tänker dig en flaskhals, som plötsligt blockeras.
Ja, så funkar det.
Tvärstopp och milslånga köer.
Så det var inte så mycket annat att göra än att kliva av bussen vid Orminge och gå de dryga tre kilometer som återstod till G:s dagmammevikarie.
Lagom stressad kryssade jag mig fram mellan de stillastående bilarna. I vagnen satt G och knaprade kex. Tack Brio för "Sittyn". Överlägset världens bästa sulky. Genom bilrutorna såg man tydligt hur förarna svor bakom ratten. Precis som jag. Ilskan är total. Och det man tänker är: "Får jag bara fatt på den som krockat så ska jag....så ska jag...".
Just det. De har nog redan fått sota - och som tur var kom ingen till skada. Men man är bra sugen på att skicka en fet faktura på de hundratals miljoner de har kostat samhället i uteblivna skatter, förlorade inkomster, affärer som missats m.m...
Så kom jag till sist fram. Svettig, trött och på vidrigt humör. dagmamman vinkade glatt och G sken upp som en sol. Plötsligt vände allt. De kramades och kelade. Hjärtat smälte, igen. Det gör det ofta nu för tiden.
Han berättade vad som hänt. Hon lyssnade och svarade. De skulle åka till ett stall och rida häst.
Plötsligt kändes allt väldigt bra igen. Visst, sen till jobbet blev jag. Men vad fan gör det? Några tusentals personer till var i samma sits.
Så fortsatte jag min vandring mot stan. Betydligt lugnare, och jag tittade mig omkring och riktigt sög in omgivningen. Njöt av det fina vädret, grönskan och att jag hade en stund för mig själv.
Sen släppte korken, och en buss kom precis när jag behövde den. Fick ett stort säte för mig själv, ett sånt där man får plats med benen.
AC:n funkade och det mesta kändes väldigt bra igen.