Tre bilar krockade på Skurubron tidigt i morse. För oss lite drygt 200 000 invånare som bor i Saltsjö-Boo och på Värmdö innebär sådana incidenter alltid en smärre katastrof.
Viktiga möten går om intet, anslutningskommunikationer- och flyg missas och barn blir sena till dagis.
Om du tänker dig en flaskhals, som plötsligt blockeras.
Ja, så funkar det.
Tvärstopp och milslånga köer.
Så det var inte så mycket annat att göra än att kliva av bussen vid Orminge och gå de dryga tre kilometer som återstod till G:s dagmammevikarie.
Lagom stressad kryssade jag mig fram mellan de stillastående bilarna. I vagnen satt G och knaprade kex. Tack Brio för "Sittyn". Överlägset världens bästa sulky. Genom bilrutorna såg man tydligt hur förarna svor bakom ratten. Precis som jag. Ilskan är total. Och det man tänker är: "Får jag bara fatt på den som krockat så ska jag....så ska jag...".
Just det. De har nog redan fått sota - och som tur var kom ingen till skada. Men man är bra sugen på att skicka en fet faktura på de hundratals miljoner de har kostat samhället i uteblivna skatter, förlorade inkomster, affärer som missats m.m...
Så kom jag till sist fram. Svettig, trött och på vidrigt humör. dagmamman vinkade glatt och G sken upp som en sol. Plötsligt vände allt. De kramades och kelade. Hjärtat smälte, igen. Det gör det ofta nu för tiden.
Han berättade vad som hänt. Hon lyssnade och svarade. De skulle åka till ett stall och rida häst.
Plötsligt kändes allt väldigt bra igen. Visst, sen till jobbet blev jag. Men vad fan gör det? Några tusentals personer till var i samma sits.
Så fortsatte jag min vandring mot stan. Betydligt lugnare, och jag tittade mig omkring och riktigt sög in omgivningen. Njöt av det fina vädret, grönskan och att jag hade en stund för mig själv.
Sen släppte korken, och en buss kom precis när jag behövde den. Fick ett stort säte för mig själv, ett sånt där man får plats med benen.
AC:n funkade och det mesta kändes väldigt bra igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar