24-boxar no more

Ritsch, ratsch.
Ljudet av kartong som slits i stycken får mig att vakna till ur slummern på soffan. Yrvaket tittar jag mig omkring. Söker med blicken efter det olycksbådande ljudet.
Och mycket riktigt. Där sitter han. G, och sliter sönder omslagen till Elins 24-boxar.
Lugnt och metodiskt, som en maskin som är programmerad att destruera.
Jag flyger upp ur soffan. Från sömndrucken till plötslig klarhet. Ryter i: "Vaaaaaad göööör duuuu. Ajabajaaaa. Nu blir mamma jääääätteleeeeeeedsen".
Han tittar på mig. Ler.
Ritsch, ratsch. Ritsch, ratsch.
Där sitter han, G två år, i all sin prakt och fortsätter riva. För att vrida om kniven lite extra knöcklar han till smulorna nonchalant med händerna.
Hela tiden tittar han på mig. Djävulskapet lyser i ögonen.
Han fortsätter le.
En utmaning, tänker jag, och kopplar på min strängaste blick.
Han stannar upp. Tittar mig i ögonen.
Och börjar skratta. Där sitter han på golvet och skrattar. Förnedringen är total. Jag är nedgjord av min tvåårige son.
Jag rusar ut i köket spelar arg. Eller spelar och spelar, jag är arg. Tänker: "han måste fatta att jag menar allvar".
Går in i vardagsrummet igen, säger igen hur ledsen mamma kommer bli. Försöker straffa honom med skuld.
Men egentligen är det min skuld, för att jag somnade på soffa och lät honom röja fritt. Och det vet jag, innerst inne nånstans. Men försöker ändå få honom att fatta att han just rivit sönder tusenlappar, bara så där.
Men han tittar på mig helt oförstående. I hans värld har han ju bara rivit sönder lite papper.
Jag blir varm inombords. Tittar på den lille människan. Helt oförstörd och oskyldig står han där, lever sitt liv här och nu. Helt ovetande om pengar och dess värde. Om plikt och åtaganden. Agerar på impuls och följer sitt hjärta. Utforskar världen och dess möjligheter utan att bekymra sig för "problemen".
Han är lycklig, och tycker det är kul att det står en sur gubbe och skäller på honom.
Han inspirerar.
Man kanske borde börja riva lite mer papper?