Min dag

Vi vaknade i soffan. Utsövda, trots att klockan var 06. G ville att "mamma" skulle gå upp. Hon reste sig, jag låg kvar. På soffbordet stod gårdagens middag fortfarande uppdukad. Hade lovat mig själv att inte somna framför tv:n. Det tog fem minuter, sen föll vi in i föräldrakoman.
Gårdagens prilla var kvar under läppen. Vit och urlakad. I svalget smakade det "General".
G fortsatte pocka på "mammas" uppmärksamhet. Under tiden försökte jag räta ut min ryggrad. Efter sju timmar mot en soffkudde kändes den mer som en bockad stålbalk än något centralt i min kropp.
Tillslut klev jag upp. Det var fortfarande "mamma" som gällde. Jag samlade mig och tänkte att nu, nu ska jag vara den där bra pappan jag vill vara. Inte skälla. Inte bli irriterad. Tvåårstrotset kan knäcka den mest tålmodige.
Så jag började duka fram frukost. Försökte prata med lugn och tröstande röst medan G i förtvivlan försökte dyrka upp den låsta ytterdörren. Frågade om han ville ha ost, han nickade.
Sedan började vi prata om "Nane" och "Jijo". Dagmamman och ett av hennes barn. Han pratar dagligen om dem.
Sen satte vi oss och började skära upp ostskivor. Han tryckte i sig skiva efter skiva, i takt med att jag skar upp dem.
Han fortsatte prata om "Nane" och "Jijo". Och sina kusiner. Tillslut bjöd han på ett leende. Och en kram. "Min pappa", sa han och slöt sina armar kring min hals samtidigt som han tryckte sitt huvud mot min bröstkorg.
"Ja, din pappa", sa jag och kände den där värmen sprida sig i kroppen igen.
Vi blev bästa kompisar. Gick till garderoben och valde ut hans kläder. Ett par jeans med blå-vit-randig tröja. Smorde in hans ansikte i faktor 50, borstade hans tänder och gjorde matsäck.
Sen sprang vi till bussen, och hann med den precis.
Vi tittade på varandra och skrattade lite åt språngmarschen. Som två polare. Han berättade om hur det hade skvätt grus under barnvagnshjulen när vi dundrade nedför backen. Han förstår, analyserar och tycker till. Plötsligt har han blivit så stor.
Igen.
Dagarna går, veckorna går. På lördag blir han två. För min del har en och annan rynka kring ögonen tillkommit sedan dess. Och många fler lär det bli.
Men på nåt sätt är det det livet handlar om. Att leva och göra avtryck. Och göra allt vi kan för våra nära och kära.
Han tittar på mig från vagnen. Glad och rufsig i håret. Och innan han hinner säga "pappa vi sitta sätet" har han ställt sig upp, krängt sig över fallskyddet och ramlat i golvet. Han säger "oj", reser sig upp och sen går vi mot två tomma säten.
Där sätter vi oss och pratar om "Nane" och "Jijo". Matsäck och sol. Han pekar ut genom rutan, samlar intryck och säger att jag ska titta. Jag ser träd, berg bilar och himmel. Saker vi inte ens reflekterar över. Men för honom är det nytt och spännande.
Tio minueter senare kliver vi av bussen. Lämnar honom hos "Nane". Han ger mig en kram. En sån där från hjärtat. Jag fylls av kärlek. Känner att han är meningen med mitt liv. Att han är mitt allt. Och att han är orsaken till allt bra. Trots att det innebär tidiga morgnar och dagligt slit på jobbet. För det enda jag vill är att ge honom ett bra liv, och förutsättningarna att kunna förverkliga sig själv - vad han än väljer att göra.
Jag vinkar hejdå, går mot bussen. Fylld av energi. Solen skiner och kläderna är rätt.
Det här är min dag.