Inga konstigheter

Surfade in på "Färjan-Håkans" blogg. Helt genial. Här får man ta del av vad han funderar på och upplever om dagarna. Jag beundrar denne man.
Så okomplicerat och lättsamt han får allt att verka. Han ler med sina bländvita tänder, ruskar av sig allt som gör ont och går vidare. Som om alla skott och pilar bara studsar på honom. Men man kan samtidigt inte heller låta bli att tycka lite synd om denne genomsvenske man. Som när han i ett avsnitt vinklade ögonbrynen till hundögon och sa med uppgiven röst: "Det blir inte mer än så här". Därefter gick han ut och ställde sig i baren på båten och jobbade vidare bland fyllekåta kärringar, nyseparerade tonårsbrudar, och otrogna hemmamorsor från Norrköping. Vilka han ändock bemötte med ett konstant glimrande leende. Snacka om proffs.
Det fick mig att fundera lite. Kanske kommer alla till en punkt där det inte blir något mer. Där återstoden av livet bara handlar om att gneta och gnota. Att vänta på pensionen. Det gäller bara att inse det och gilla läget - ju förr desto bättre. Då får man ett försprång in i systemet och kan bädda ordentligt för sig.
För Håkan blev det inte mer. Men han är inte ledsen för det. I stället ler han, och accepterar.
Han berättar i bloggen om sina långa arbetspass. Om vardagsdramatiken, livet ombord på båten och om tillvaron när han gått iland.
Han skriver om sin ångest över ett soffköp på Ikea. Och när Malin från Dalarna vägrar byta spexig cowboyhatt med honom.
På bilderna ser man en trött man, med mörka ringar runt ögonen, skrattgropar som blivit till rynkor och ett lite för högt hårfäste. En bild långt ifrån den fagra flickfavorit han en gång varit, när han var på topp.
Men han ler, och accepterar. Accepterar att det här är hans liv och att det inte blir så mycket mer än så. Att han är Håkan - inga konstigheter.