Det finns inget bättre än att komma hem och krama sin familj när man har slitit hund 16 timmar i sträck.

tristesse globale

Sitter på jobbet. Det är dött, helt jävla stendött. Inte ens tipstelefonerna ringer längre. Fruktansvärt. ni som jobbar på tidning vet vad jag snackar om. Nåt känns fel - som om man har missat något. Som om man inte skött sitt jobb. Men det är väl en sjuklig åkomma man får i det här jobbet. Att man är värdelös när magsårsstressen plötlsigt övergår till lugn. I stället för att njuta av lugnet blir man i stället ännu mer på helspänn. Sjukt. Även om Israel går in i Gaza borde väl åtminstone nån dårfink i landet ställa till med något. Men det är nog för kallt. 15 minusgrader i Stockholm var det länge sedan jag upplevde. Och tänk vad kallt det måste vara i Norrland. En polis jag pratade med i dag sa att de hade 31 minusgrader. Det leker man inte med. Inte heller buset tycks leka då. Men dunjacka blev det i alla fall i morse. Och långkalsonger. Och matlåda med hemlagad höstgryta. Ifall det skulle smälla till nånstans så jag för en gångs skull slapp frysa. Men det hade man inget för. Förutom att det blev en jävligt varm dag på redaktionen.
Räknar ner nu. Två timmar kvar - sen hem och bänka sig i soffan.

Högsta växeln nu

Så var 2008 över och ett nytt år har börjat. Det kunde både ha slutat och börjat bättre. Nedbäddad i soffan skålade jag med min kära fästmö in det nya året i Pommac. I sovrummet låg en liten krabat helt ovetandes om att han egentligen skulle ha varit på trevlig fest kalas hos Jonkan och Fille. Utanför skrattades och skålades det bland grannskapets fester medan fyrverkerierna lyste upp himmelen. I källaren låg min raketsats från förra årets nyårsfest, som inte heller i år fick göra rätt för sig.
Allt tack vare nåt litet djävulskap som heter "calicivirus", enligt Wikipedia. Eller i folkmun: vinterkräksjuka.
Skulle ha jobbat i dag också, men inte heller det kan jag göra. Tydligen smittar det 48 timmar efter att man blivit frisk, och riktigt kry är jag inte än.
Så nu ligger jag här hemmea och blir uppassad på av min sambo. All heder åt henne. Att det är värre för killar att vara sjuka än det är för tjejer att föda barn vet ju alla. Men att dessutom dygnetruntserva denna ynkliga stackare, städa, laga mat samtidigt som en sexmånadersbebis kräver all ens uppmärksamhet kräver sin kvinna. Och detta utan ge ifrån sig så lite som en protest. Älskling: du är bäst.
Julen blev inte heller som den brukar. Den firades tillsammans med en före detta dörrvakt som bland annat gjort sig känd för sitt förhållande med en viss blond dokusåpablondin. Resten av natten fram till morgontimmarna befann jag mig utomhus, alldeles för tunnt klädd, på Kungsgatan efter att tre personer skjutits på ett visst kasino i Stockholm. Samtidigt befann sig resterande två familjemedlemmar i Dalarna och firade en helyllesvensk jul med allt vad det innebär. Hade lätt kapat min högra hand för att istället få dra på mig en stickad tröja och dricka en whiskey framför brasan med dem.
Men i övrigt har det varit ett bra år. Har blivit pappa till en underbar liten son och har fått en väldans massa pengar utan att behöva prestera nåt. Har också några trevliga decemberfester i färskt minne. Tack Mirre, Andreas och Johanna.
Nu ska jag kurera klart. Sen blir det högsta växeln in i 2009.
Gott nytt år!

klockan är fem på morgonen, jag ligger i soffan med tv:n på och datorn i knät. Likt Tors kraftfulla hammarslag dånar det utanför fönstret när det metertjocka snötäcket på taket smälter, glider ned för plåten och dränker altanen i en slaskig sörja.

2008

Jag har mycket fritid nu. Och dagarna går. Har absolut inga problem med att vara "insnöad" i huset och elda brasa, skotta snö, träffa annat ledigt folk, handla roliga prylar, laga mat, plocka bland gamla flyttkartonger, och se den inte längre så lilla femmånadersparveln växa. Tvärtom. Känner mig lite som Karl-Oscar i Mobergs "Utvandrar"-serie. Fråga mig inte varför.
Har också fått ett roligt brev på posten. Nu funderar jag på om det ska investeras i ett nytt kök - eller i nya Macbook som precis lanserats. Det står en ängel och en djävul på varsin axel och bråkar om det just nu.
Eller så kanske man i "finanskrisens" bittra tider bara borde lägga degen på hög. Utifallatt man drabbas av "finanskrisen". Ifall "finanskrisen" kommer och tar en. Ifall man sugs in i ett stort svart farligt "finanskrishål" där den materia som består av min kropp och mitt medvetande bara försvinner spårlöst och tillintetgör mitt jag. Ifall man får en massa konstiga utslag på kroppen och läkaren säger att jag har fått "finanskris".
Så. Nu har jag tagit det där vidriga svennebananordet i min mun för sista gången. Slår vad om att det finns en hel del svennar där ute som inte visste vad det betydde innan de tunga rubrikerna färgade tidningarna svarta, och nu känner sig lite tuffa och märkvärdiga när de kan slänga sig med det på fikarasten och leka intellektuella. Typ: "Ja ni, bara för att börsen gått upp lite betyder det inte att finanskrisen är över. Den ska hålla i sig minst tre år".
"Finanskris" är helt enkelt årets ord. Om 2008 ska sammanfattas med ett enda ord så är det just det: "finanskris". Eller "Johan Palm". För vem har inte på något sätt berörts av "finanskrisen"? Eller förundrats över hur en 16-årig pojke iklädd Håkan Hellström-hatt tio år för sent och som inte ens har kommit i målbrottet vecka efter vecka sopar undan riktig begåvning för att Sveriges lika pubertetsstinna småflickor tillåts rösta med sina kontantkortsmobiler? Det är bara så 2008.
När våra barn som föddes under detta sjuka år blir stora kommer de att säga till sina vänner och barn: Jag föddes under finanskrisen. Alltså blev jag till när mamma och pappa levde highlife. Precis innan det här landet gick åt helvete och blev omkört av Somalia i BNP.

Nya Nacka Forum is the shit. Sickla är såååååååå ute...

Jag har säkert gjort 40 olika ritningar på hur jag vill bygga om vårt hus. Det är antingen på höjden, bredden, längden eller nedåt. Mansardtak eller vanligt sadeltak? Stående eller liggande panel? Öppen planlösning eller klassiskt 20-tal med många men mindre rum? Bergvärme, luftvärme eller dirketverkande el? Massiva trägolv eller nån form av parkett? Hi-tech-hus eller naturnära skärgårdskänsla? Öppet till nock eller vanligt tak? Takpannor eller handsmidd plåt?
Ja, sådär går tankegången i mitt huvud. Säkert 80 procent av dygnets alla vakna timmar.
Jag har dammsugit alla renoveringsbloggar jag hittat på tips och information. På sajten Byggahus.se kan man även ta del av miljarder forumtrådar där folk välvilligt delat med sig av sina tips och erfarenheter av allt från isolering och luftspalter till avfuktning, trädgårdsanläggning och ytskicksbehandlingar.

Det känns på riktigt som att min kropp ruttnar sönder. Både inifrån och utifrån. Musklerna förtvinar, fettet sätter sig på jävliga ställen, lederna knakar, ryggen värker, kondisen är värdelös. Jag bara väntar på att kärlen ska börja krampa och lungorna utveckla nån form av cancer efter alla års rökning.
Jag måste verkligen börja träna. Och äta rätt. Och sova. Men hur fan ska det gå till när man jobbar världens fittigaste tider?

I´m alive

Jag vet, det var sjukt länge sen jag skrev ett inlägg. Alldeles för länge sedan. typ tre månader sedan. Har bara haft så jävla fullt upp på alla plan att jag varken orkat eller hunnit. Säger inte att det ska bli ändring, vill bara meddela att jag fortfarande lever.

Gustav


G med mamma


G på Grisslinge havsbad


G på Björkviks havsbad


G med pappa


G med mamma

Det spänner och drar över sätesmusklerna och ner mot låren. Funderade på att stretcha, men ey vafan, det gör ju bara pannbandskärringar med stavar. Nu ångrar jag mig lite. Okej, det var ju ingen mara direkt. Men de två senaste dagarna hade jag lätt platsat i en direktsänd gångtävling på Eurosport. Bortsett från att jag inte har det där sjuka knycket i höfterna som de professionella gångsnubbarna har. Och tacka fan för det, det ser ju ut som de lider av både polio och hemmorrojder på en och samma gång.
Tur som sagt.
Men fem timmars non-stop-prommenader runt stan med barnvagn, shoppingkassar, babybjörn och tillhörande bebis med mamma sätter helt klart sina spår. Jag säger bara: Friskis & svettis, gym, spinning och löprundor släng er i väggen. Testa ratta ett barnvagnsliknande rymdskepp i myriaden av människor på sina helgshoppingrundor och samtidigt se till att skydda ett spädbarn så ska du få se på multiträning. Det är först nu jag förstår vilka hjältar småbarnsföräldrarna är. Alltså småbarnsföräldrarna, inte vi. Jag ser oss mer som ett par med en bebis. För allt är precis som förut - fast lite annorlunda.
Före bebis: tight team.
Efter bebis: tight team som snart kommer ha jävligt vältränade häckar.

Den här sommaren har jag varit med om det absolut coolaste. Blivit farsa alltså. Till en alldeles perfekt liten grabb. Funderar på att sno en skitsnygg svartvit bild på honom från Saras blogg och lägga upp här. Ska bara fråga om lov först så jag inte gör mig skyldig till upphovsrättsbrott. Så länge kan ni se miraklet här.

Regnet slår mot rutan. Så jävla hårt att jag tror den ska gå sönder. Hör hur vinden sliter tag i min altan. Det knakar, knirrar och dunsar. Fan, jag tror på riktigt att kåken är på väg att blåsa iväg.
Sprang nyss ut i bara kallingarna för att plocka upp ett tvättställ med tillhörande vita kläder som blåst runt på tomten. Vattendropparna från kusten som piskade huden kändes som tusen nålstick.
I går dag: skinande sol och nyinförskaffade solstolar.
Nu i natt: mörker, pissväder och omkringblåsta solstolar.
Vart tog sommaren vägen? Och när kom hösten?
Pendlar mellan suck och pust.
Men va fan. Nu kanske man har tid att blogga.

Efter timmar av copypejstande, searchandfind och delete både en två tre gånger, sitter jag nu med rödsprängda datatorra ögon och äter marmeladmackor i köket.
Har gått igenom och rensat MacBooken som varit mig trogen i snart två år. Men nu är det slut på den vänskapen. Vi har liksom gjort slut ikväll, Miss Mac och jag. I morgon ska hon lämnas åter till helpdesk - platsen där vi en gång förenades. Det är sorgligt tycker jag. För det är inte utan lite ågren man tvingas gå igenom de senaste årens foton, musik, mail och annat skoj och med jämna mellanrum får lite sköna ryckningar i mungipan över minnen och sånt.
Men men. Nu är hon ren. Som ett nytvättat lakan som körts i 90 grader.
Har även resettat mobilen, som också den ska in i morgon. Tillsammans med passerkortet och mobilnumret.
Så, this is it. It has been a lovely time, but life goes on. Det känns lite som att sätta punkt för ett kapitel. Om några veckor skrivs nog de första raderna i nästa, men för tillfället låter jag det vara ett blankt blad.
Nu packar vi bilen och lämnar stan.

Tusentals arbetspendlare fastnade i eftermiddagens trafikköer i samband med Irakmötets säkerhetspådrag.

Elin 30, gravid i 9:e månaden, var en av dem.

– Tack för den här tiden, det var trevligt att få lära känna dig. Jag överlever inte det här, låter hon hälsa till barnets pappa.

Avspärrningarna som gjorts för att trygga delegaternas säkerhet har under dagen resulterat i milslånga köer på bland annat E4 mellan Arlanda och Stockholm.

För de tusentals bilister som under eftermiddagen varit på väg hem från sina jobb har bilresan slutat i timmar av plågsam väntan i de av högsommarvärmen stekheta bilarna.

– Det är varmt, jävligt varmt. Det går varken att köra framåt eller bakåt, och inget vatten har jag heller, säger Elin, 30, som var på väg hem från sin sista arbetsdag i Uppsala.

– Jag fattar inte att de inte planerat det här bättre. Varför i helvete kan de här människorna inte bo i närheten av konferensen i stället? Man har inte haft en tanke på att vi vanliga hederliga drabbas av det här, säger hon uppgivet.

I dag har jag:

• Spolat bort pollen från altanerna.

• Rengjort grillen.

• Flyttat några sopsäckar med skräp från en plats till en annan.

• Ätit två toast och druckit en liter juice.

Fan, det är tungt att vara arbetsbefriad.

Klockan är snart ett och jag kan inte sova. Det snarkas nämligen rätt friskt här bredvid mig i sängen.

Vi kan kalla henne Sid.

Plötsligt har man all tid i världen. Skulle kunna beta av en hög med grejer. Tillexempel måla altanen, rensa ogräs, sätta upp de sista listerna och socklarna i sovrummet, organisera våra prylar i förrådet, renovera källaren, jobba svart några dar och dra in lite skön extradeg. Men nej. Jag får inte ett skit gjort. Har fullt upp med att sola, hänga runt och fundera på livet i övrigt. Som en tonåring, typ. Fast med ansvar.

Det hade kunnat bli den där boken. Nu blev det inte så den här gången heller.

Första inlägget skrivet.