Regnet slår mot rutan. Så jävla hårt att jag tror den ska gå sönder. Hör hur vinden sliter tag i min altan. Det knakar, knirrar och dunsar. Fan, jag tror på riktigt att kåken är på väg att blåsa iväg.
Sprang nyss ut i bara kallingarna för att plocka upp ett tvättställ med tillhörande vita kläder som blåst runt på tomten. Vattendropparna från kusten som piskade huden kändes som tusen nålstick.
I går dag: skinande sol och nyinförskaffade solstolar.
Nu i natt: mörker, pissväder och omkringblåsta solstolar.
Vart tog sommaren vägen? Och när kom hösten?
Pendlar mellan suck och pust.
Men va fan. Nu kanske man har tid att blogga.