Babywatch

Hemma efter ännu en dag på jobbet. Klockan är strax efter ett och Gustav har fått dispens att vara vaken en stund. Han har vaknat flera gånger under kvällen, förmodligen är det tänderna som kärvar. Och då finns inget annat att göra än att sysselsätta honom, trötta ut honom och tillsist få honom att somna igen. Men vägen dit är lång. Bara under den senaste minuten har han:
* Slitit ut cirka 40 DVD-filmer på golvet.
* Halkat på nyss utslängda filmfodral.
* Dragit ur strömsladden till datorn.
* Försökt äta upp stickkontakterna till nämnda sladd.
* Gjort ett bitmärke på sideboardet.
* Slagit mig i ansiktet med kontakten.
* Varit millimeter från att slita ner DATORN I GOLVET.
* TRYCKT PÅ CAPSLOCK.
* Pillat med sina fingrar konstant på tangentbordet så jag måste radera och skriva om hela tiden.
* Trillat i golvet.
* Kollat slutscenen på Rambo III.
Nu står en kattjävel och jamar utanför fönstret också.
Måste ta en cigg.

Har precis klämt i mig en tunnbrödsrulle med räksallad och en väntkorv på det. Nu är jag helt däst. Hoppas att kaffet kickar in snart. Har druckit fem koppar nu. Är så sjukt trött, vill bara gå hem och lägga mig i sängen och sova tills jag inte är trött längre.

Och så led ännu en arbetsdag till ända. Dubbelmord på Söder, schlagerfinal i Globen och en massa bankchefer som inte fattar att det är osmart att lyxa loss på kundernas bekostnad när landet är i ekonomisk kris.
Hade tänkt försöka ha med matlåda imorn så jag slipper drakarna. Men jag får väl stå ut en dag till. Orkar inte ställa mig vid spisen klockan tre på natten efter att ha jobbat 15 timmar i sträck.
Så fick jag det sagt också.

Skrevdans

Ellen DeGeneres. Kan för mitt liv inte förstå varför hon måste vara så jäkla flatig. Okej att hon är gay. Det får hon gärna vara. Men den där kostymen hon bär. Den pojkaktiga frisyren. Den bredbenta kofösargången. De tokroliga gesterna. Den tillgjorda rösten där hon lägger röstläget en oktav lägre för att låta mer maskulin och tuff. Och för att inte tala om den extremt pinsamma könsdansen hon gör i början av varje program. Får inte klarhet i om hon dansar för att vara rolig eller om hon på allvar tror att hon är svart. Hon struttar runt som en diskodansande Eminen, på ett överdrivet flatigt "jag-vill-vara-en-man" sätt, enligt värsta tänkbara whiggermanér. Sen liksom föser hon sakta sitt skrev över ett bord, till publikens stora förtjusning, innan hon sätter sig i fåtöljen.
Jag skäms.

Jag säger bara...

...shit alltså. Den här hakan leker man inte med. Blir lika fascinerad varje gång.
Foto: Expressen

Inga konstigheter

Surfade in på "Färjan-Håkans" blogg. Helt genial. Här får man ta del av vad han funderar på och upplever om dagarna. Jag beundrar denne man.
Så okomplicerat och lättsamt han får allt att verka. Han ler med sina bländvita tänder, ruskar av sig allt som gör ont och går vidare. Som om alla skott och pilar bara studsar på honom. Men man kan samtidigt inte heller låta bli att tycka lite synd om denne genomsvenske man. Som när han i ett avsnitt vinklade ögonbrynen till hundögon och sa med uppgiven röst: "Det blir inte mer än så här". Därefter gick han ut och ställde sig i baren på båten och jobbade vidare bland fyllekåta kärringar, nyseparerade tonårsbrudar, och otrogna hemmamorsor från Norrköping. Vilka han ändock bemötte med ett konstant glimrande leende. Snacka om proffs.
Det fick mig att fundera lite. Kanske kommer alla till en punkt där det inte blir något mer. Där återstoden av livet bara handlar om att gneta och gnota. Att vänta på pensionen. Det gäller bara att inse det och gilla läget - ju förr desto bättre. Då får man ett försprång in i systemet och kan bädda ordentligt för sig.
För Håkan blev det inte mer. Men han är inte ledsen för det. I stället ler han, och accepterar.
Han berättar i bloggen om sina långa arbetspass. Om vardagsdramatiken, livet ombord på båten och om tillvaron när han gått iland.
Han skriver om sin ångest över ett soffköp på Ikea. Och när Malin från Dalarna vägrar byta spexig cowboyhatt med honom.
På bilderna ser man en trött man, med mörka ringar runt ögonen, skrattgropar som blivit till rynkor och ett lite för högt hårfäste. En bild långt ifrån den fagra flickfavorit han en gång varit, när han var på topp.
Men han ler, och accepterar. Accepterar att det här är hans liv och att det inte blir så mycket mer än så. Att han är Håkan - inga konstigheter.

Mitt liv som latte

Snö, slask, grå himmel, barnvagn som fastnar, fönstershopping, latte, hejande på vänner och andra bekanta, lunch, latte igen, fixa havregröt från åtta månader, leka, dra vagn igen, barnvagn i trång baklucka, leta parkering, barnvagn ur trång baklucka, handla, ta en cigg, dricka latte igen, hitta skötbord, pröva kläder, äta mer mat, mer latte, ännu en cigg, cocacola på waynes, promenad över södra malmen...
...och tillställning, dricka vin, mingla, heja, grattis, inbördes beundran, vänner, folk man gillar, folk man inte gillar, vi måste ses, visst tjena, trött på bulllshit, tack och hej, cigg, barnvagn i trång baklucka, bilfärd, byta blöja, middag, cigg, tända brasa, värma fötter vid brasa, mysa, cigg, vatten, tystnad, godnatt.
Och punkt för en grymt skön torsdag.

Fjärde dagen utan snus nu. Går ganska bra faktiskt. Har tjuvrökt lite för att klara av de värsta dipparna, men i dag blir det nikotugg.

Ibland känns det som om man har tappat gnistan. Som nu. Jag måste hitta den igen.

Min son, som är åtta månader, gillar att fäktas med saker. För det mesta kryper han omkring och svingar ett stort skohorn till höger och vänster. Ofta välter han ner saker också, exempelvis porslin och lampor.
I går hade han fått tag på toalettborsten. Av toalettbortskoppens placering att döma hade han inte druckit det där vattnet som finns på bottnen. Turligt nog.
Han gillar också att hacka på våra möbler med vassa föremål.

Hjärnan hänger inte med, kroppen lyder inte.
Jag säger konstiga saker och pratar osammanhängande. Jag är trött men ändå rastlös.
Vill gömma mig under en filt men längtar efter en prommenad.
Är inne på tredje dagen nu utan snus. Har egentligen inga planer på att sluta snusa. Jag har bara ingen lust längre att gå omkring med en brun klump under läppen jämt och ständigt.
Mitt lilla experiment medför dock vissa förändringar i tillvaron - både för mig och mina nära. Känslostormar tar plötsligt över, för att lika snabbt försvinna igen.
Som när jag var och handlade i går och var så jäkla nära att börja gråta vid mjölkdisken, helt utan anledning. Tårarna liksom pressade sig genom ögonlocken när jag stod där och försökte få upp en jävla skjutdörr som inte ville öppna sig. Det är nikotinets sätt att säga till hjärnan: "Hey, idiot. Vad håller du på med? Vi vet alla att det här är helt meningslöst. Varför ska du tvinga dig själv till att sluta med något du älskar och som har varit dig troget nästan dygnet runt i 13 år? Vi kommer aldrig lämna dig ifred. Aldrig. Vi kommer förfölja dig, tortera dig och förnedra dig tills döden".
Jo, svarar jag:
"Jag vill ha vita och hela tänder. Få bukt med mina sömnproblem. Få en frisk och sund kropp. Slippa det förnedrande i att vara fast i ett nikotinmissbruk. Slippa betala 50 spänn för en dosa. Men framförallt vill jag inte vara en dålig förebild för min son. Jag vill kunna ha mandat att tillrättavisa honom när jag en dag ertappar honom med att röka eller snusa. Om det överhuvudtaget är lagligt då vill säga."

Men när inget av det där biter på plågoanden, säger jag bara:
"Stick du stygga nikotinspöke. För du finns inte!"

Det finns inget bättre än att komma hem och krama sin familj när man har slitit hund 16 timmar i sträck.

tristesse globale

Sitter på jobbet. Det är dött, helt jävla stendött. Inte ens tipstelefonerna ringer längre. Fruktansvärt. ni som jobbar på tidning vet vad jag snackar om. Nåt känns fel - som om man har missat något. Som om man inte skött sitt jobb. Men det är väl en sjuklig åkomma man får i det här jobbet. Att man är värdelös när magsårsstressen plötlsigt övergår till lugn. I stället för att njuta av lugnet blir man i stället ännu mer på helspänn. Sjukt. Även om Israel går in i Gaza borde väl åtminstone nån dårfink i landet ställa till med något. Men det är nog för kallt. 15 minusgrader i Stockholm var det länge sedan jag upplevde. Och tänk vad kallt det måste vara i Norrland. En polis jag pratade med i dag sa att de hade 31 minusgrader. Det leker man inte med. Inte heller buset tycks leka då. Men dunjacka blev det i alla fall i morse. Och långkalsonger. Och matlåda med hemlagad höstgryta. Ifall det skulle smälla till nånstans så jag för en gångs skull slapp frysa. Men det hade man inget för. Förutom att det blev en jävligt varm dag på redaktionen.
Räknar ner nu. Två timmar kvar - sen hem och bänka sig i soffan.

Högsta växeln nu

Så var 2008 över och ett nytt år har börjat. Det kunde både ha slutat och börjat bättre. Nedbäddad i soffan skålade jag med min kära fästmö in det nya året i Pommac. I sovrummet låg en liten krabat helt ovetandes om att han egentligen skulle ha varit på trevlig fest kalas hos Jonkan och Fille. Utanför skrattades och skålades det bland grannskapets fester medan fyrverkerierna lyste upp himmelen. I källaren låg min raketsats från förra årets nyårsfest, som inte heller i år fick göra rätt för sig.
Allt tack vare nåt litet djävulskap som heter "calicivirus", enligt Wikipedia. Eller i folkmun: vinterkräksjuka.
Skulle ha jobbat i dag också, men inte heller det kan jag göra. Tydligen smittar det 48 timmar efter att man blivit frisk, och riktigt kry är jag inte än.
Så nu ligger jag här hemmea och blir uppassad på av min sambo. All heder åt henne. Att det är värre för killar att vara sjuka än det är för tjejer att föda barn vet ju alla. Men att dessutom dygnetruntserva denna ynkliga stackare, städa, laga mat samtidigt som en sexmånadersbebis kräver all ens uppmärksamhet kräver sin kvinna. Och detta utan ge ifrån sig så lite som en protest. Älskling: du är bäst.
Julen blev inte heller som den brukar. Den firades tillsammans med en före detta dörrvakt som bland annat gjort sig känd för sitt förhållande med en viss blond dokusåpablondin. Resten av natten fram till morgontimmarna befann jag mig utomhus, alldeles för tunnt klädd, på Kungsgatan efter att tre personer skjutits på ett visst kasino i Stockholm. Samtidigt befann sig resterande två familjemedlemmar i Dalarna och firade en helyllesvensk jul med allt vad det innebär. Hade lätt kapat min högra hand för att istället få dra på mig en stickad tröja och dricka en whiskey framför brasan med dem.
Men i övrigt har det varit ett bra år. Har blivit pappa till en underbar liten son och har fått en väldans massa pengar utan att behöva prestera nåt. Har också några trevliga decemberfester i färskt minne. Tack Mirre, Andreas och Johanna.
Nu ska jag kurera klart. Sen blir det högsta växeln in i 2009.
Gott nytt år!

klockan är fem på morgonen, jag ligger i soffan med tv:n på och datorn i knät. Likt Tors kraftfulla hammarslag dånar det utanför fönstret när det metertjocka snötäcket på taket smälter, glider ned för plåten och dränker altanen i en slaskig sörja.

2008

Jag har mycket fritid nu. Och dagarna går. Har absolut inga problem med att vara "insnöad" i huset och elda brasa, skotta snö, träffa annat ledigt folk, handla roliga prylar, laga mat, plocka bland gamla flyttkartonger, och se den inte längre så lilla femmånadersparveln växa. Tvärtom. Känner mig lite som Karl-Oscar i Mobergs "Utvandrar"-serie. Fråga mig inte varför.
Har också fått ett roligt brev på posten. Nu funderar jag på om det ska investeras i ett nytt kök - eller i nya Macbook som precis lanserats. Det står en ängel och en djävul på varsin axel och bråkar om det just nu.
Eller så kanske man i "finanskrisens" bittra tider bara borde lägga degen på hög. Utifallatt man drabbas av "finanskrisen". Ifall "finanskrisen" kommer och tar en. Ifall man sugs in i ett stort svart farligt "finanskrishål" där den materia som består av min kropp och mitt medvetande bara försvinner spårlöst och tillintetgör mitt jag. Ifall man får en massa konstiga utslag på kroppen och läkaren säger att jag har fått "finanskris".
Så. Nu har jag tagit det där vidriga svennebananordet i min mun för sista gången. Slår vad om att det finns en hel del svennar där ute som inte visste vad det betydde innan de tunga rubrikerna färgade tidningarna svarta, och nu känner sig lite tuffa och märkvärdiga när de kan slänga sig med det på fikarasten och leka intellektuella. Typ: "Ja ni, bara för att börsen gått upp lite betyder det inte att finanskrisen är över. Den ska hålla i sig minst tre år".
"Finanskris" är helt enkelt årets ord. Om 2008 ska sammanfattas med ett enda ord så är det just det: "finanskris". Eller "Johan Palm". För vem har inte på något sätt berörts av "finanskrisen"? Eller förundrats över hur en 16-årig pojke iklädd Håkan Hellström-hatt tio år för sent och som inte ens har kommit i målbrottet vecka efter vecka sopar undan riktig begåvning för att Sveriges lika pubertetsstinna småflickor tillåts rösta med sina kontantkortsmobiler? Det är bara så 2008.
När våra barn som föddes under detta sjuka år blir stora kommer de att säga till sina vänner och barn: Jag föddes under finanskrisen. Alltså blev jag till när mamma och pappa levde highlife. Precis innan det här landet gick åt helvete och blev omkört av Somalia i BNP.

Nya Nacka Forum is the shit. Sickla är såååååååå ute...

Jag har säkert gjort 40 olika ritningar på hur jag vill bygga om vårt hus. Det är antingen på höjden, bredden, längden eller nedåt. Mansardtak eller vanligt sadeltak? Stående eller liggande panel? Öppen planlösning eller klassiskt 20-tal med många men mindre rum? Bergvärme, luftvärme eller dirketverkande el? Massiva trägolv eller nån form av parkett? Hi-tech-hus eller naturnära skärgårdskänsla? Öppet till nock eller vanligt tak? Takpannor eller handsmidd plåt?
Ja, sådär går tankegången i mitt huvud. Säkert 80 procent av dygnets alla vakna timmar.
Jag har dammsugit alla renoveringsbloggar jag hittat på tips och information. På sajten Byggahus.se kan man även ta del av miljarder forumtrådar där folk välvilligt delat med sig av sina tips och erfarenheter av allt från isolering och luftspalter till avfuktning, trädgårdsanläggning och ytskicksbehandlingar.

Det känns på riktigt som att min kropp ruttnar sönder. Både inifrån och utifrån. Musklerna förtvinar, fettet sätter sig på jävliga ställen, lederna knakar, ryggen värker, kondisen är värdelös. Jag bara väntar på att kärlen ska börja krampa och lungorna utveckla nån form av cancer efter alla års rökning.
Jag måste verkligen börja träna. Och äta rätt. Och sova. Men hur fan ska det gå till när man jobbar världens fittigaste tider?

I´m alive

Jag vet, det var sjukt länge sen jag skrev ett inlägg. Alldeles för länge sedan. typ tre månader sedan. Har bara haft så jävla fullt upp på alla plan att jag varken orkat eller hunnit. Säger inte att det ska bli ändring, vill bara meddela att jag fortfarande lever.