Nya Nacka Forum is the shit. Sickla är såååååååå ute...

Jag har säkert gjort 40 olika ritningar på hur jag vill bygga om vårt hus. Det är antingen på höjden, bredden, längden eller nedåt. Mansardtak eller vanligt sadeltak? Stående eller liggande panel? Öppen planlösning eller klassiskt 20-tal med många men mindre rum? Bergvärme, luftvärme eller dirketverkande el? Massiva trägolv eller nån form av parkett? Hi-tech-hus eller naturnära skärgårdskänsla? Öppet till nock eller vanligt tak? Takpannor eller handsmidd plåt?
Ja, sådär går tankegången i mitt huvud. Säkert 80 procent av dygnets alla vakna timmar.
Jag har dammsugit alla renoveringsbloggar jag hittat på tips och information. På sajten Byggahus.se kan man även ta del av miljarder forumtrådar där folk välvilligt delat med sig av sina tips och erfarenheter av allt från isolering och luftspalter till avfuktning, trädgårdsanläggning och ytskicksbehandlingar.

Det känns på riktigt som att min kropp ruttnar sönder. Både inifrån och utifrån. Musklerna förtvinar, fettet sätter sig på jävliga ställen, lederna knakar, ryggen värker, kondisen är värdelös. Jag bara väntar på att kärlen ska börja krampa och lungorna utveckla nån form av cancer efter alla års rökning.
Jag måste verkligen börja träna. Och äta rätt. Och sova. Men hur fan ska det gå till när man jobbar världens fittigaste tider?

I´m alive

Jag vet, det var sjukt länge sen jag skrev ett inlägg. Alldeles för länge sedan. typ tre månader sedan. Har bara haft så jävla fullt upp på alla plan att jag varken orkat eller hunnit. Säger inte att det ska bli ändring, vill bara meddela att jag fortfarande lever.

Gustav


G med mamma


G på Grisslinge havsbad


G på Björkviks havsbad


G med pappa


G med mamma

Det spänner och drar över sätesmusklerna och ner mot låren. Funderade på att stretcha, men ey vafan, det gör ju bara pannbandskärringar med stavar. Nu ångrar jag mig lite. Okej, det var ju ingen mara direkt. Men de två senaste dagarna hade jag lätt platsat i en direktsänd gångtävling på Eurosport. Bortsett från att jag inte har det där sjuka knycket i höfterna som de professionella gångsnubbarna har. Och tacka fan för det, det ser ju ut som de lider av både polio och hemmorrojder på en och samma gång.
Tur som sagt.
Men fem timmars non-stop-prommenader runt stan med barnvagn, shoppingkassar, babybjörn och tillhörande bebis med mamma sätter helt klart sina spår. Jag säger bara: Friskis & svettis, gym, spinning och löprundor släng er i väggen. Testa ratta ett barnvagnsliknande rymdskepp i myriaden av människor på sina helgshoppingrundor och samtidigt se till att skydda ett spädbarn så ska du få se på multiträning. Det är först nu jag förstår vilka hjältar småbarnsföräldrarna är. Alltså småbarnsföräldrarna, inte vi. Jag ser oss mer som ett par med en bebis. För allt är precis som förut - fast lite annorlunda.
Före bebis: tight team.
Efter bebis: tight team som snart kommer ha jävligt vältränade häckar.

Den här sommaren har jag varit med om det absolut coolaste. Blivit farsa alltså. Till en alldeles perfekt liten grabb. Funderar på att sno en skitsnygg svartvit bild på honom från Saras blogg och lägga upp här. Ska bara fråga om lov först så jag inte gör mig skyldig till upphovsrättsbrott. Så länge kan ni se miraklet här.

Regnet slår mot rutan. Så jävla hårt att jag tror den ska gå sönder. Hör hur vinden sliter tag i min altan. Det knakar, knirrar och dunsar. Fan, jag tror på riktigt att kåken är på väg att blåsa iväg.
Sprang nyss ut i bara kallingarna för att plocka upp ett tvättställ med tillhörande vita kläder som blåst runt på tomten. Vattendropparna från kusten som piskade huden kändes som tusen nålstick.
I går dag: skinande sol och nyinförskaffade solstolar.
Nu i natt: mörker, pissväder och omkringblåsta solstolar.
Vart tog sommaren vägen? Och när kom hösten?
Pendlar mellan suck och pust.
Men va fan. Nu kanske man har tid att blogga.

Efter timmar av copypejstande, searchandfind och delete både en två tre gånger, sitter jag nu med rödsprängda datatorra ögon och äter marmeladmackor i köket.
Har gått igenom och rensat MacBooken som varit mig trogen i snart två år. Men nu är det slut på den vänskapen. Vi har liksom gjort slut ikväll, Miss Mac och jag. I morgon ska hon lämnas åter till helpdesk - platsen där vi en gång förenades. Det är sorgligt tycker jag. För det är inte utan lite ågren man tvingas gå igenom de senaste årens foton, musik, mail och annat skoj och med jämna mellanrum får lite sköna ryckningar i mungipan över minnen och sånt.
Men men. Nu är hon ren. Som ett nytvättat lakan som körts i 90 grader.
Har även resettat mobilen, som också den ska in i morgon. Tillsammans med passerkortet och mobilnumret.
Så, this is it. It has been a lovely time, but life goes on. Det känns lite som att sätta punkt för ett kapitel. Om några veckor skrivs nog de första raderna i nästa, men för tillfället låter jag det vara ett blankt blad.
Nu packar vi bilen och lämnar stan.

Tusentals arbetspendlare fastnade i eftermiddagens trafikköer i samband med Irakmötets säkerhetspådrag.

Elin 30, gravid i 9:e månaden, var en av dem.

– Tack för den här tiden, det var trevligt att få lära känna dig. Jag överlever inte det här, låter hon hälsa till barnets pappa.

Avspärrningarna som gjorts för att trygga delegaternas säkerhet har under dagen resulterat i milslånga köer på bland annat E4 mellan Arlanda och Stockholm.

För de tusentals bilister som under eftermiddagen varit på väg hem från sina jobb har bilresan slutat i timmar av plågsam väntan i de av högsommarvärmen stekheta bilarna.

– Det är varmt, jävligt varmt. Det går varken att köra framåt eller bakåt, och inget vatten har jag heller, säger Elin, 30, som var på väg hem från sin sista arbetsdag i Uppsala.

– Jag fattar inte att de inte planerat det här bättre. Varför i helvete kan de här människorna inte bo i närheten av konferensen i stället? Man har inte haft en tanke på att vi vanliga hederliga drabbas av det här, säger hon uppgivet.

I dag har jag:

• Spolat bort pollen från altanerna.

• Rengjort grillen.

• Flyttat några sopsäckar med skräp från en plats till en annan.

• Ätit två toast och druckit en liter juice.

Fan, det är tungt att vara arbetsbefriad.

Klockan är snart ett och jag kan inte sova. Det snarkas nämligen rätt friskt här bredvid mig i sängen.

Vi kan kalla henne Sid.

Plötsligt har man all tid i världen. Skulle kunna beta av en hög med grejer. Tillexempel måla altanen, rensa ogräs, sätta upp de sista listerna och socklarna i sovrummet, organisera våra prylar i förrådet, renovera källaren, jobba svart några dar och dra in lite skön extradeg. Men nej. Jag får inte ett skit gjort. Har fullt upp med att sola, hänga runt och fundera på livet i övrigt. Som en tonåring, typ. Fast med ansvar.

Det hade kunnat bli den där boken. Nu blev det inte så den här gången heller.

Första inlägget skrivet.