Maia Hirasawa

Alltså det är nåt med Maia Hirasawas röst. Kan inte sätta fingret på det men den träffar på nåt sätt.

Tog ett brake och långlunchade med Mirre och nyfödda Matilda. Hon låg lugnt i vagnen och bara studerade sin omvärld. Matilda alltså. Med sina små händer och tandlösa jäspningar. Gullig som fan.
Precis som min grabb gjorde för bara lite mindre än ett år sedan.
Försökte ta en bild. Men som vanligt funkade inte kameran.
Slogs av hur snabbt tiden går. Och hur jävla fantastiskt magiskt häftigt det är med de mekanismer som sätter igång när man helt plötsligt har ett litet liv att ansvara för.

Det är sommartorka. Extrem torka. Som om värmen har lamslagit hela landet. Jackson och Hedman är väl det enda som händer just nu. Undrar hur mycket det kan skrivas om de två egentligen. Men det gör inget. Absolut inte. Jag räknar ned mina pass och hoppas att lugnet ska bero. Om en månad väntar betald semester och sen är jag tillbaks i fasta fällan igen, som en kollega så bra uttryckte det.
Det känns bra att landa igen. Stå på en trygg bas och tillexempel få betald semester, veta sina arbetstider, få betald mobil, träningskort och kunna ta en vanlig lunch med kollegerna eller gå på afterwork. Sånt som många tar för givet, men som man som nattarbetare värderar som lyx.
Så sommar, fortsätt att hålla i dig. Även jag är lamslagen just nu.

Ögonen är rödsprängda och rinner. Ska aldrig mer glömma ögondroppar när björken blommar. Fan vilken jobbig dag.

Familjelunch

Elin och Gustav kom förbi och överraskade på jobbet i dag. Vi tog en familjelunch på Piato vid DN-skrapan. Jag åt tomatsoppa, Elin drack Coca Cola och Gustav knaprade på en brödbit. Ute strålade solen. Det är sådana här tillfällen som verkligen gör mig glad.

No more twitter

Har prövat twitter i några timmar nu. Har försökt, men fattar inte poängen. Så nu tar jag bort min twitterspalt och återställer bloggen som den var innan jag började twittra. Bättre att ge plats åt dem som verkligen hänger med i det här med sociala medier. Typ Helin och gänget.

Ögonplast

Det var två små platsbitar som hade fastnat på hornhinnan. Efter bedövning, pincett och snyggt hantverk från ögonläkaren är min syn nu återställd.

Eyeache

Jag har så förbaskat ont i mina ögon. Vet inte vad det är för fel. I två dagar har jag varit tvungen att bära solglasögon i dagsljus för att de värkt så mycket.

Babywatch

Hemma efter ännu en dag på jobbet. Klockan är strax efter ett och Gustav har fått dispens att vara vaken en stund. Han har vaknat flera gånger under kvällen, förmodligen är det tänderna som kärvar. Och då finns inget annat att göra än att sysselsätta honom, trötta ut honom och tillsist få honom att somna igen. Men vägen dit är lång. Bara under den senaste minuten har han:
* Slitit ut cirka 40 DVD-filmer på golvet.
* Halkat på nyss utslängda filmfodral.
* Dragit ur strömsladden till datorn.
* Försökt äta upp stickkontakterna till nämnda sladd.
* Gjort ett bitmärke på sideboardet.
* Slagit mig i ansiktet med kontakten.
* Varit millimeter från att slita ner DATORN I GOLVET.
* TRYCKT PÅ CAPSLOCK.
* Pillat med sina fingrar konstant på tangentbordet så jag måste radera och skriva om hela tiden.
* Trillat i golvet.
* Kollat slutscenen på Rambo III.
Nu står en kattjävel och jamar utanför fönstret också.
Måste ta en cigg.

Har precis klämt i mig en tunnbrödsrulle med räksallad och en väntkorv på det. Nu är jag helt däst. Hoppas att kaffet kickar in snart. Har druckit fem koppar nu. Är så sjukt trött, vill bara gå hem och lägga mig i sängen och sova tills jag inte är trött längre.

Och så led ännu en arbetsdag till ända. Dubbelmord på Söder, schlagerfinal i Globen och en massa bankchefer som inte fattar att det är osmart att lyxa loss på kundernas bekostnad när landet är i ekonomisk kris.
Hade tänkt försöka ha med matlåda imorn så jag slipper drakarna. Men jag får väl stå ut en dag till. Orkar inte ställa mig vid spisen klockan tre på natten efter att ha jobbat 15 timmar i sträck.
Så fick jag det sagt också.

Skrevdans

Ellen DeGeneres. Kan för mitt liv inte förstå varför hon måste vara så jäkla flatig. Okej att hon är gay. Det får hon gärna vara. Men den där kostymen hon bär. Den pojkaktiga frisyren. Den bredbenta kofösargången. De tokroliga gesterna. Den tillgjorda rösten där hon lägger röstläget en oktav lägre för att låta mer maskulin och tuff. Och för att inte tala om den extremt pinsamma könsdansen hon gör i början av varje program. Får inte klarhet i om hon dansar för att vara rolig eller om hon på allvar tror att hon är svart. Hon struttar runt som en diskodansande Eminen, på ett överdrivet flatigt "jag-vill-vara-en-man" sätt, enligt värsta tänkbara whiggermanér. Sen liksom föser hon sakta sitt skrev över ett bord, till publikens stora förtjusning, innan hon sätter sig i fåtöljen.
Jag skäms.

Jag säger bara...

...shit alltså. Den här hakan leker man inte med. Blir lika fascinerad varje gång.
Foto: Expressen

Inga konstigheter

Surfade in på "Färjan-Håkans" blogg. Helt genial. Här får man ta del av vad han funderar på och upplever om dagarna. Jag beundrar denne man.
Så okomplicerat och lättsamt han får allt att verka. Han ler med sina bländvita tänder, ruskar av sig allt som gör ont och går vidare. Som om alla skott och pilar bara studsar på honom. Men man kan samtidigt inte heller låta bli att tycka lite synd om denne genomsvenske man. Som när han i ett avsnitt vinklade ögonbrynen till hundögon och sa med uppgiven röst: "Det blir inte mer än så här". Därefter gick han ut och ställde sig i baren på båten och jobbade vidare bland fyllekåta kärringar, nyseparerade tonårsbrudar, och otrogna hemmamorsor från Norrköping. Vilka han ändock bemötte med ett konstant glimrande leende. Snacka om proffs.
Det fick mig att fundera lite. Kanske kommer alla till en punkt där det inte blir något mer. Där återstoden av livet bara handlar om att gneta och gnota. Att vänta på pensionen. Det gäller bara att inse det och gilla läget - ju förr desto bättre. Då får man ett försprång in i systemet och kan bädda ordentligt för sig.
För Håkan blev det inte mer. Men han är inte ledsen för det. I stället ler han, och accepterar.
Han berättar i bloggen om sina långa arbetspass. Om vardagsdramatiken, livet ombord på båten och om tillvaron när han gått iland.
Han skriver om sin ångest över ett soffköp på Ikea. Och när Malin från Dalarna vägrar byta spexig cowboyhatt med honom.
På bilderna ser man en trött man, med mörka ringar runt ögonen, skrattgropar som blivit till rynkor och ett lite för högt hårfäste. En bild långt ifrån den fagra flickfavorit han en gång varit, när han var på topp.
Men han ler, och accepterar. Accepterar att det här är hans liv och att det inte blir så mycket mer än så. Att han är Håkan - inga konstigheter.

Mitt liv som latte

Snö, slask, grå himmel, barnvagn som fastnar, fönstershopping, latte, hejande på vänner och andra bekanta, lunch, latte igen, fixa havregröt från åtta månader, leka, dra vagn igen, barnvagn i trång baklucka, leta parkering, barnvagn ur trång baklucka, handla, ta en cigg, dricka latte igen, hitta skötbord, pröva kläder, äta mer mat, mer latte, ännu en cigg, cocacola på waynes, promenad över södra malmen...
...och tillställning, dricka vin, mingla, heja, grattis, inbördes beundran, vänner, folk man gillar, folk man inte gillar, vi måste ses, visst tjena, trött på bulllshit, tack och hej, cigg, barnvagn i trång baklucka, bilfärd, byta blöja, middag, cigg, tända brasa, värma fötter vid brasa, mysa, cigg, vatten, tystnad, godnatt.
Och punkt för en grymt skön torsdag.

Fjärde dagen utan snus nu. Går ganska bra faktiskt. Har tjuvrökt lite för att klara av de värsta dipparna, men i dag blir det nikotugg.

Ibland känns det som om man har tappat gnistan. Som nu. Jag måste hitta den igen.

Min son, som är åtta månader, gillar att fäktas med saker. För det mesta kryper han omkring och svingar ett stort skohorn till höger och vänster. Ofta välter han ner saker också, exempelvis porslin och lampor.
I går hade han fått tag på toalettborsten. Av toalettbortskoppens placering att döma hade han inte druckit det där vattnet som finns på bottnen. Turligt nog.
Han gillar också att hacka på våra möbler med vassa föremål.

Hjärnan hänger inte med, kroppen lyder inte.
Jag säger konstiga saker och pratar osammanhängande. Jag är trött men ändå rastlös.
Vill gömma mig under en filt men längtar efter en prommenad.
Är inne på tredje dagen nu utan snus. Har egentligen inga planer på att sluta snusa. Jag har bara ingen lust längre att gå omkring med en brun klump under läppen jämt och ständigt.
Mitt lilla experiment medför dock vissa förändringar i tillvaron - både för mig och mina nära. Känslostormar tar plötsligt över, för att lika snabbt försvinna igen.
Som när jag var och handlade i går och var så jäkla nära att börja gråta vid mjölkdisken, helt utan anledning. Tårarna liksom pressade sig genom ögonlocken när jag stod där och försökte få upp en jävla skjutdörr som inte ville öppna sig. Det är nikotinets sätt att säga till hjärnan: "Hey, idiot. Vad håller du på med? Vi vet alla att det här är helt meningslöst. Varför ska du tvinga dig själv till att sluta med något du älskar och som har varit dig troget nästan dygnet runt i 13 år? Vi kommer aldrig lämna dig ifred. Aldrig. Vi kommer förfölja dig, tortera dig och förnedra dig tills döden".
Jo, svarar jag:
"Jag vill ha vita och hela tänder. Få bukt med mina sömnproblem. Få en frisk och sund kropp. Slippa det förnedrande i att vara fast i ett nikotinmissbruk. Slippa betala 50 spänn för en dosa. Men framförallt vill jag inte vara en dålig förebild för min son. Jag vill kunna ha mandat att tillrättavisa honom när jag en dag ertappar honom med att röka eller snusa. Om det överhuvudtaget är lagligt då vill säga."

Men när inget av det där biter på plågoanden, säger jag bara:
"Stick du stygga nikotinspöke. För du finns inte!"

Det finns inget bättre än att komma hem och krama sin familj när man har slitit hund 16 timmar i sträck.