My way home

Sitter på direkttåg tillbaka till Stockholm. Cirkusen är över för den här veckan och jag går igenom material för att hitta morgondagens vinkel. Skjortan känns stel och luktar rök. Dock känns huvudet bättre än i går även om jag fortfarande är djävulskt trött. Mjukisbrallor och T-shirt hade suttit fint just nu.
Om exakt två timmar och 42 minuter rullar vi in på stationen. Räknar ner. Efter tre dygn borta från Elin och lille Gustav, som inte längre är så liten, finns det inget hellre jag vill göra än att bara ta en mysig hemmakväll med vin och god mat.
Och se den lille krabaten springa omkring i sin nyinköpta Supermandräkt, som han tydligen hade på en maskerad i måndags.
Det man slås av när man är borta så här är hur jävla mycket man saknar dem. Och hur tomt och konstigt det känns när de inte finns inom räckhåll.

Kvar på Grand

Tisdag kväll, kvar i Falun och på Grand - dock med nedgraderat hotellrum. Tänkte åka hem redan i dag men beslöt mig för att stanna en natt till. Den här storyn är långt ifrån över.
Har precis lämnat texter och ska nu käka en middag. Förhoppningsvis hinner jag med en öl i lobbyn, om inte huvudet exploderar innan dess.
Efter två dygn av upprabblad hårdfakta och 40 000 tecken anteckningar i datorn har en ihållande värk trängt sig sig på. Som ett molande tryck i bihålorna som sakta letat sig ned i örongångarna.
Gör så jävla ont.
Hoppas att lite sömn ordnar upp allt. Och att snön håller sig borta så de satans plogbilarna inte väcker mig för tidigt i morgon med.

Grand

Söndag kväll, klockan har passerat midnatt mot måndag. Checkade in på Grand i Falun för några timmar sedan och sitter vid ett stort vinrött skrivbord med fönster mot huvudgatan och går igenom lite research på macen. Vinglaset är precis urdrucket och ögonen börjar bli allt tyngre. Rummet är möblerat i tung mahogny och ombonat med varma färger. Lamporna av mässing fulländar känslan av att befinna sig i en amerikansk jazzig film från 30-talet. Det enda som saknas är ett rykande askfat och det diskanta knastret från en grammofonspelare.
I morgon bitti börjar rättegången mot Alm.
Ett mordåtal utan ett mord.
En misstänkt som envist nekar.
Och 4000 sidor förundersökning som inte visar annat än att människan ljuger om den tid han påstår sig ha varit kidnappad.
Åklagaren sa själv när han presenterade åtalet att han under förhandlingarna ska pumpa den mordåtalade 34-åringen extra hårt på ett antal punkter. Vad han vill uppnå lät han vara osagt, men om han ska ha en chans att övertyga rätten om en fällande dom måste han få ett erkännande.
Och efter sju månaders utredning har han ännu inte fått det. Så varför skulle Alm bryta ihop nu?
Med Althin vid sin sida har han allt att vinna på att bara svara på de "tuffa" frågorna så simpelt som möjligt. Inte trassla in sig mer i några osannolika historier.
För då har polis- och åklagarsidan bara lyckats bevisa en sak: att Alm är en lögnare. Men en mördare?
Nej.
Utan vare sig dödsorsak, mordvapen eller erkännande bevisar inte den sju månader långa och 4000 sidor tjocka utredningen något annat.
Ska bli jävligt spännande det här.

Hederskodex

Alla yrkesgrupper har en hederskodex. Oavsett om det handlar om tjuvhedern, polisandan eller turordningen bland taxibilarna på Arlanda så följs den. Det gäller även mitt skrå. Man snor, oftast, inte andras nyheter utan att ge credd. Nu vet jag ju hur det är på de större aftontidningarna - man väljer det bästa och gör det till sitt eget. Det händer hela tiden, har själv gjort det och det är inget konstigt med det.
Men när Aftonbladets TV-reporter plankar min grej rakt av två veckor efter att jag dragit fram den och läser upp en tv-speak som är ordagrann lik min artikel utan att ge någon som helst credd blir man lite smått irriterad. Framförallt blir jag störd på latheten.
Nu var det ingen stor grej och jag brukar aldrig tjafsa om sånt här, men av ren princip tycker jag man ska vara frikostig med credden.

En stunda v laglöshet

Stora delar av innerstan drabbade i dag av strömavbrott. Därmed lamslogs vår redaktion. Totalt mörker, döda datorer och nedlagda växlar. Ingen kunde jobba under säkert en halvtimme. Vilket i sin tur öppnar upp för andra möjligheter. En fika till exempel. Eller bara en stund av skitsnack, i den gemenskap bara en force majeur kan skapa.
Den där laglösa känslan som infinner sig när en del av samhället slås ut är rätt härlig. Det blir en känsla av anarki. Och ett häftigt avbrott i tillvaron. Man liksom bara väntar på att folk ska gå bananas och krossa skyltfönster och sno grejer, liksom.

Kändisdavid

Stackars David H. Han ser verkligen malplacerad ut där i djungeln. Hans blick är tom och varje skämt känns krystat. Det ser ut som om han vill krypa ut genom tv-rutan för att undkomma fiaskovåndan där i Malaysia. Precis som alla andra undrar han nog vad ett dussin "kändisar" ska i djungeln att göra. Som Sveriges proffsigaste programledare är han värd något betydligt bättre än att försöka lyfta en b-produktion som fått tittarna att fly kanalen. Att rädda det här kan inte ens han.
För kanalens skull borde Scherman ödmjukast erbjuda honom att leda Let´s Dance igen.

Fejk vs Real

Han kan inte vara på riktigt. Idol-Nils. Precis som Anna Anka känns han lite för producerad för att vara sann. Men till skillnad från henne har han en fantastisk röst, och en sympatisk uppsyn. En personlighet man bara gillar. Har försökt tyda något minsta tecken på att han skulle vara fejk. En skådis som kastats in av produktionsteamet, eller en pajas som vill sticka ut genom att verka sinnessjuk. Men nej. Han verkar real. Hoppas han är smart nu och inte jamsar bort den här säsongen som han gjorde med den förra. I sådant fall kan TV4 kanske pressa upp tittarsiffrorna något ytterligare.
Vilket kan behövas med tanke på deras floppade tablåkross.

Jag tycker om reklam. Bra och snygg reklam alltså. För mig är det konst, både till foto och ljud. Det är ibland som att besöka ett galleri och plötsligt känna att det där, det föll rätt ner i min påse.
Bäst just nu: Saab-reklamen. Fantastisk musik, snygg varumärkeskommunikation - och en jävligt vacker bil.

Anna Anka.
Vill bara se om jag får fler besökare om jag skriver hennes namn.

STO-CPH

Well it started out, down a dirty road

And the sun went down, as we crossed the hill

And the town lit up





And the world got still






I got a tattoo

And the world got still

Rock´n Roll: Vart tog du vägen?

Plötsligt har alla bloggar börjat handla om bebisar, föräldranojjor och bästa barnvagnstipsen. Vad fan hände egentligen? Jo, 2007, 2008 och 2009 hände. Åren då 70- och 80-talisterna plötsligt ville bli vuxna. Då vi ville ta ett kliv vidare i livet och utforska nya marker bortom spritångorna på krogen och finna-sig-själv-resorna i Sydostasien. Ett brytdatum för att nu jävlar ska vi återuppliva våra gamla värderingar om kärnfamilj och ansvar. OCh där står vi nu. Med barn upp över öronen, gigantiska blöjkonton och en 18 år lång schemalagd sömnbrist. Kombibilarna säljer bättre än någonsin och Ikea har genomgått ett generationsskifte där tatuerade rockers, invandrargangsters och softa paren med häng har blivit de nya svennarna på lönelördagarna.
Vi skulle aldrig bli som våra föräldrar. Tvärtemot skulle vi leva livet som det skulle levas: utan plikter, ansvar och skulder. Nu har de flesta jag känner miljonlån på bostadsrätt, villa eller radhus. Har man inte bil planerar man att skaffa en. Och har man en kan den hela tiden bli lite större, lite nyare, lite fräschare och med några fler hästar så man får in barnvagn och matkassar ordentligt. Eller får plats med all packning när man ska hälsa på släkt och vänner runt om i landet.
FÖr några år sedan räckte det med att äta en god middag ute och förgylla kvällen med drinkar och trevligt sällskap. Nu ger vi oss inte förrän vi har den där båten, gjort den årliga vinterresan, köpt det där lite större huset eller bara bytt ut handdukarna mot några lite dyrare och snyggare. För att beta av en bit av den där offantligt långa sträckan i vår strävan att uppnå existensiell och materiell perfektion.
Vi 70- och 80-talister har blivit våra föräldrar. Vi såg det komma men trodde inte att det var oss det handlade om.
Så nu undrar jag: finns det nån blogg där ute som fortfarande är lite rock´n roll?

Maia Hirasawa

Alltså det är nåt med Maia Hirasawas röst. Kan inte sätta fingret på det men den träffar på nåt sätt.

Tog ett brake och långlunchade med Mirre och nyfödda Matilda. Hon låg lugnt i vagnen och bara studerade sin omvärld. Matilda alltså. Med sina små händer och tandlösa jäspningar. Gullig som fan.
Precis som min grabb gjorde för bara lite mindre än ett år sedan.
Försökte ta en bild. Men som vanligt funkade inte kameran.
Slogs av hur snabbt tiden går. Och hur jävla fantastiskt magiskt häftigt det är med de mekanismer som sätter igång när man helt plötsligt har ett litet liv att ansvara för.

Det är sommartorka. Extrem torka. Som om värmen har lamslagit hela landet. Jackson och Hedman är väl det enda som händer just nu. Undrar hur mycket det kan skrivas om de två egentligen. Men det gör inget. Absolut inte. Jag räknar ned mina pass och hoppas att lugnet ska bero. Om en månad väntar betald semester och sen är jag tillbaks i fasta fällan igen, som en kollega så bra uttryckte det.
Det känns bra att landa igen. Stå på en trygg bas och tillexempel få betald semester, veta sina arbetstider, få betald mobil, träningskort och kunna ta en vanlig lunch med kollegerna eller gå på afterwork. Sånt som många tar för givet, men som man som nattarbetare värderar som lyx.
Så sommar, fortsätt att hålla i dig. Även jag är lamslagen just nu.

Ögonen är rödsprängda och rinner. Ska aldrig mer glömma ögondroppar när björken blommar. Fan vilken jobbig dag.

Familjelunch

Elin och Gustav kom förbi och överraskade på jobbet i dag. Vi tog en familjelunch på Piato vid DN-skrapan. Jag åt tomatsoppa, Elin drack Coca Cola och Gustav knaprade på en brödbit. Ute strålade solen. Det är sådana här tillfällen som verkligen gör mig glad.

No more twitter

Har prövat twitter i några timmar nu. Har försökt, men fattar inte poängen. Så nu tar jag bort min twitterspalt och återställer bloggen som den var innan jag började twittra. Bättre att ge plats åt dem som verkligen hänger med i det här med sociala medier. Typ Helin och gänget.

Ögonplast

Det var två små platsbitar som hade fastnat på hornhinnan. Efter bedövning, pincett och snyggt hantverk från ögonläkaren är min syn nu återställd.

Eyeache

Jag har så förbaskat ont i mina ögon. Vet inte vad det är för fel. I två dagar har jag varit tvungen att bära solglasögon i dagsljus för att de värkt så mycket.

Babywatch

Hemma efter ännu en dag på jobbet. Klockan är strax efter ett och Gustav har fått dispens att vara vaken en stund. Han har vaknat flera gånger under kvällen, förmodligen är det tänderna som kärvar. Och då finns inget annat att göra än att sysselsätta honom, trötta ut honom och tillsist få honom att somna igen. Men vägen dit är lång. Bara under den senaste minuten har han:
* Slitit ut cirka 40 DVD-filmer på golvet.
* Halkat på nyss utslängda filmfodral.
* Dragit ur strömsladden till datorn.
* Försökt äta upp stickkontakterna till nämnda sladd.
* Gjort ett bitmärke på sideboardet.
* Slagit mig i ansiktet med kontakten.
* Varit millimeter från att slita ner DATORN I GOLVET.
* TRYCKT PÅ CAPSLOCK.
* Pillat med sina fingrar konstant på tangentbordet så jag måste radera och skriva om hela tiden.
* Trillat i golvet.
* Kollat slutscenen på Rambo III.
Nu står en kattjävel och jamar utanför fönstret också.
Måste ta en cigg.