En stunda v laglöshet

Stora delar av innerstan drabbade i dag av strömavbrott. Därmed lamslogs vår redaktion. Totalt mörker, döda datorer och nedlagda växlar. Ingen kunde jobba under säkert en halvtimme. Vilket i sin tur öppnar upp för andra möjligheter. En fika till exempel. Eller bara en stund av skitsnack, i den gemenskap bara en force majeur kan skapa.
Den där laglösa känslan som infinner sig när en del av samhället slås ut är rätt härlig. Det blir en känsla av anarki. Och ett häftigt avbrott i tillvaron. Man liksom bara väntar på att folk ska gå bananas och krossa skyltfönster och sno grejer, liksom.

Kändisdavid

Stackars David H. Han ser verkligen malplacerad ut där i djungeln. Hans blick är tom och varje skämt känns krystat. Det ser ut som om han vill krypa ut genom tv-rutan för att undkomma fiaskovåndan där i Malaysia. Precis som alla andra undrar han nog vad ett dussin "kändisar" ska i djungeln att göra. Som Sveriges proffsigaste programledare är han värd något betydligt bättre än att försöka lyfta en b-produktion som fått tittarna att fly kanalen. Att rädda det här kan inte ens han.
För kanalens skull borde Scherman ödmjukast erbjuda honom att leda Let´s Dance igen.

Fejk vs Real

Han kan inte vara på riktigt. Idol-Nils. Precis som Anna Anka känns han lite för producerad för att vara sann. Men till skillnad från henne har han en fantastisk röst, och en sympatisk uppsyn. En personlighet man bara gillar. Har försökt tyda något minsta tecken på att han skulle vara fejk. En skådis som kastats in av produktionsteamet, eller en pajas som vill sticka ut genom att verka sinnessjuk. Men nej. Han verkar real. Hoppas han är smart nu och inte jamsar bort den här säsongen som han gjorde med den förra. I sådant fall kan TV4 kanske pressa upp tittarsiffrorna något ytterligare.
Vilket kan behövas med tanke på deras floppade tablåkross.

Jag tycker om reklam. Bra och snygg reklam alltså. För mig är det konst, både till foto och ljud. Det är ibland som att besöka ett galleri och plötsligt känna att det där, det föll rätt ner i min påse.
Bäst just nu: Saab-reklamen. Fantastisk musik, snygg varumärkeskommunikation - och en jävligt vacker bil.

Anna Anka.
Vill bara se om jag får fler besökare om jag skriver hennes namn.

STO-CPH

Well it started out, down a dirty road

And the sun went down, as we crossed the hill

And the town lit up





And the world got still






I got a tattoo

And the world got still

Rock´n Roll: Vart tog du vägen?

Plötsligt har alla bloggar börjat handla om bebisar, föräldranojjor och bästa barnvagnstipsen. Vad fan hände egentligen? Jo, 2007, 2008 och 2009 hände. Åren då 70- och 80-talisterna plötsligt ville bli vuxna. Då vi ville ta ett kliv vidare i livet och utforska nya marker bortom spritångorna på krogen och finna-sig-själv-resorna i Sydostasien. Ett brytdatum för att nu jävlar ska vi återuppliva våra gamla värderingar om kärnfamilj och ansvar. OCh där står vi nu. Med barn upp över öronen, gigantiska blöjkonton och en 18 år lång schemalagd sömnbrist. Kombibilarna säljer bättre än någonsin och Ikea har genomgått ett generationsskifte där tatuerade rockers, invandrargangsters och softa paren med häng har blivit de nya svennarna på lönelördagarna.
Vi skulle aldrig bli som våra föräldrar. Tvärtemot skulle vi leva livet som det skulle levas: utan plikter, ansvar och skulder. Nu har de flesta jag känner miljonlån på bostadsrätt, villa eller radhus. Har man inte bil planerar man att skaffa en. Och har man en kan den hela tiden bli lite större, lite nyare, lite fräschare och med några fler hästar så man får in barnvagn och matkassar ordentligt. Eller får plats med all packning när man ska hälsa på släkt och vänner runt om i landet.
FÖr några år sedan räckte det med att äta en god middag ute och förgylla kvällen med drinkar och trevligt sällskap. Nu ger vi oss inte förrän vi har den där båten, gjort den årliga vinterresan, köpt det där lite större huset eller bara bytt ut handdukarna mot några lite dyrare och snyggare. För att beta av en bit av den där offantligt långa sträckan i vår strävan att uppnå existensiell och materiell perfektion.
Vi 70- och 80-talister har blivit våra föräldrar. Vi såg det komma men trodde inte att det var oss det handlade om.
Så nu undrar jag: finns det nån blogg där ute som fortfarande är lite rock´n roll?

Maia Hirasawa

Alltså det är nåt med Maia Hirasawas röst. Kan inte sätta fingret på det men den träffar på nåt sätt.

Tog ett brake och långlunchade med Mirre och nyfödda Matilda. Hon låg lugnt i vagnen och bara studerade sin omvärld. Matilda alltså. Med sina små händer och tandlösa jäspningar. Gullig som fan.
Precis som min grabb gjorde för bara lite mindre än ett år sedan.
Försökte ta en bild. Men som vanligt funkade inte kameran.
Slogs av hur snabbt tiden går. Och hur jävla fantastiskt magiskt häftigt det är med de mekanismer som sätter igång när man helt plötsligt har ett litet liv att ansvara för.

Det är sommartorka. Extrem torka. Som om värmen har lamslagit hela landet. Jackson och Hedman är väl det enda som händer just nu. Undrar hur mycket det kan skrivas om de två egentligen. Men det gör inget. Absolut inte. Jag räknar ned mina pass och hoppas att lugnet ska bero. Om en månad väntar betald semester och sen är jag tillbaks i fasta fällan igen, som en kollega så bra uttryckte det.
Det känns bra att landa igen. Stå på en trygg bas och tillexempel få betald semester, veta sina arbetstider, få betald mobil, träningskort och kunna ta en vanlig lunch med kollegerna eller gå på afterwork. Sånt som många tar för givet, men som man som nattarbetare värderar som lyx.
Så sommar, fortsätt att hålla i dig. Även jag är lamslagen just nu.

Ögonen är rödsprängda och rinner. Ska aldrig mer glömma ögondroppar när björken blommar. Fan vilken jobbig dag.

Familjelunch

Elin och Gustav kom förbi och överraskade på jobbet i dag. Vi tog en familjelunch på Piato vid DN-skrapan. Jag åt tomatsoppa, Elin drack Coca Cola och Gustav knaprade på en brödbit. Ute strålade solen. Det är sådana här tillfällen som verkligen gör mig glad.

No more twitter

Har prövat twitter i några timmar nu. Har försökt, men fattar inte poängen. Så nu tar jag bort min twitterspalt och återställer bloggen som den var innan jag började twittra. Bättre att ge plats åt dem som verkligen hänger med i det här med sociala medier. Typ Helin och gänget.

Ögonplast

Det var två små platsbitar som hade fastnat på hornhinnan. Efter bedövning, pincett och snyggt hantverk från ögonläkaren är min syn nu återställd.

Eyeache

Jag har så förbaskat ont i mina ögon. Vet inte vad det är för fel. I två dagar har jag varit tvungen att bära solglasögon i dagsljus för att de värkt så mycket.

Babywatch

Hemma efter ännu en dag på jobbet. Klockan är strax efter ett och Gustav har fått dispens att vara vaken en stund. Han har vaknat flera gånger under kvällen, förmodligen är det tänderna som kärvar. Och då finns inget annat att göra än att sysselsätta honom, trötta ut honom och tillsist få honom att somna igen. Men vägen dit är lång. Bara under den senaste minuten har han:
* Slitit ut cirka 40 DVD-filmer på golvet.
* Halkat på nyss utslängda filmfodral.
* Dragit ur strömsladden till datorn.
* Försökt äta upp stickkontakterna till nämnda sladd.
* Gjort ett bitmärke på sideboardet.
* Slagit mig i ansiktet med kontakten.
* Varit millimeter från att slita ner DATORN I GOLVET.
* TRYCKT PÅ CAPSLOCK.
* Pillat med sina fingrar konstant på tangentbordet så jag måste radera och skriva om hela tiden.
* Trillat i golvet.
* Kollat slutscenen på Rambo III.
Nu står en kattjävel och jamar utanför fönstret också.
Måste ta en cigg.

Har precis klämt i mig en tunnbrödsrulle med räksallad och en väntkorv på det. Nu är jag helt däst. Hoppas att kaffet kickar in snart. Har druckit fem koppar nu. Är så sjukt trött, vill bara gå hem och lägga mig i sängen och sova tills jag inte är trött längre.

Och så led ännu en arbetsdag till ända. Dubbelmord på Söder, schlagerfinal i Globen och en massa bankchefer som inte fattar att det är osmart att lyxa loss på kundernas bekostnad när landet är i ekonomisk kris.
Hade tänkt försöka ha med matlåda imorn så jag slipper drakarna. Men jag får väl stå ut en dag till. Orkar inte ställa mig vid spisen klockan tre på natten efter att ha jobbat 15 timmar i sträck.
Så fick jag det sagt också.

Skrevdans

Ellen DeGeneres. Kan för mitt liv inte förstå varför hon måste vara så jäkla flatig. Okej att hon är gay. Det får hon gärna vara. Men den där kostymen hon bär. Den pojkaktiga frisyren. Den bredbenta kofösargången. De tokroliga gesterna. Den tillgjorda rösten där hon lägger röstläget en oktav lägre för att låta mer maskulin och tuff. Och för att inte tala om den extremt pinsamma könsdansen hon gör i början av varje program. Får inte klarhet i om hon dansar för att vara rolig eller om hon på allvar tror att hon är svart. Hon struttar runt som en diskodansande Eminen, på ett överdrivet flatigt "jag-vill-vara-en-man" sätt, enligt värsta tänkbara whiggermanér. Sen liksom föser hon sakta sitt skrev över ett bord, till publikens stora förtjusning, innan hon sätter sig i fåtöljen.
Jag skäms.

Jag säger bara...

...shit alltså. Den här hakan leker man inte med. Blir lika fascinerad varje gång.
Foto: Expressen