Efter timmar av copypejstande, searchandfind och delete både en två tre gånger, sitter jag nu med rödsprängda datatorra ögon och äter marmeladmackor i köket.
Har gått igenom och rensat MacBooken som varit mig trogen i snart två år. Men nu är det slut på den vänskapen. Vi har liksom gjort slut ikväll, Miss Mac och jag. I morgon ska hon lämnas åter till helpdesk - platsen där vi en gång förenades. Det är sorgligt tycker jag. För det är inte utan lite ågren man tvingas gå igenom de senaste årens foton, musik, mail och annat skoj och med jämna mellanrum får lite sköna ryckningar i mungipan över minnen och sånt.
Men men. Nu är hon ren. Som ett nytvättat lakan som körts i 90 grader.
Har även resettat mobilen, som också den ska in i morgon. Tillsammans med passerkortet och mobilnumret.
Så, this is it. It has been a lovely time, but life goes on. Det känns lite som att sätta punkt för ett kapitel. Om några veckor skrivs nog de första raderna i nästa, men för tillfället låter jag det vara ett blankt blad.
Nu packar vi bilen och lämnar stan.

Tusentals arbetspendlare fastnade i eftermiddagens trafikköer i samband med Irakmötets säkerhetspådrag.

Elin 30, gravid i 9:e månaden, var en av dem.

– Tack för den här tiden, det var trevligt att få lära känna dig. Jag överlever inte det här, låter hon hälsa till barnets pappa.

Avspärrningarna som gjorts för att trygga delegaternas säkerhet har under dagen resulterat i milslånga köer på bland annat E4 mellan Arlanda och Stockholm.

För de tusentals bilister som under eftermiddagen varit på väg hem från sina jobb har bilresan slutat i timmar av plågsam väntan i de av högsommarvärmen stekheta bilarna.

– Det är varmt, jävligt varmt. Det går varken att köra framåt eller bakåt, och inget vatten har jag heller, säger Elin, 30, som var på väg hem från sin sista arbetsdag i Uppsala.

– Jag fattar inte att de inte planerat det här bättre. Varför i helvete kan de här människorna inte bo i närheten av konferensen i stället? Man har inte haft en tanke på att vi vanliga hederliga drabbas av det här, säger hon uppgivet.

I dag har jag:

• Spolat bort pollen från altanerna.

• Rengjort grillen.

• Flyttat några sopsäckar med skräp från en plats till en annan.

• Ätit två toast och druckit en liter juice.

Fan, det är tungt att vara arbetsbefriad.

Klockan är snart ett och jag kan inte sova. Det snarkas nämligen rätt friskt här bredvid mig i sängen.

Vi kan kalla henne Sid.

Plötsligt har man all tid i världen. Skulle kunna beta av en hög med grejer. Tillexempel måla altanen, rensa ogräs, sätta upp de sista listerna och socklarna i sovrummet, organisera våra prylar i förrådet, renovera källaren, jobba svart några dar och dra in lite skön extradeg. Men nej. Jag får inte ett skit gjort. Har fullt upp med att sola, hänga runt och fundera på livet i övrigt. Som en tonåring, typ. Fast med ansvar.

Det hade kunnat bli den där boken. Nu blev det inte så den här gången heller.

Första inlägget skrivet.